Känslor är starka saker...både positiva och negativa.

De kan rämma hela ens värld, de kan även rädda en dag..

Jag är nära bristningsgränsen nu...mkt nära...

Jag vet att jag ska kämpa men för vad nu... Hopplöst känns det.

11 dagar... hur blev det såhär...?

Sviken av en del men höjd till skyarna av andra..

Jag har bestämt mej för att bara omge mej av positiv energi.

Tack älskade vän för hjälpen idag men gräset m.m <3>

Toppen e du!!

natti

En vecka...

Har nu gått..
Tiden är konstig! Jag vet inte bättre hur jag kan förklara känslan...
Friheten känns skön..men oron och saknaden finns..
Det ÄR inte mitt fel och jag hoppas att en dag så ser du oxå d!
Du får hjälp nu och det är vad jag vill.. Så att en dag blir de en sund
bra relation till livet du får.. Vill att du ska få uppleva "normalt" liv en dag...

Jag fogar mej inte nu, anpassar mej inte längre, jag lever inte genom dej, eller ens för dej!
Jag har ett eget värde och är en egen person.. Jag är bra!

Har fantastiska människor omkring mej som alla ställer upp och som
jag känner att jag aldrig vill släppa!
Kunde inte gjort detta utan er...

Anna-Maria / Gustav= fantastiska vänner som finns där dygnet runt och bara villkorslöst ställer upp!
Jag kommer aldrig kunna återgälda allt ni gör för mej, genom att bara vara är ni super!
Jag måste ha saknat er i mitt liv innan!

Helena= min barndomsvän.. Du finns för mej alltid och för detta älskar jag dej!

Calle/Sara= ingen förstår situationen som Calle, Sara är den mest omtänksamma nyfunna vän jag stött på..
Fina vänner....

Uffe/Sara= dessa opartiska fina människor som ställer upp och stöttar på alla håll och kanter..


Anette /Tommy = underbart snälla och hjälpsamma människor...
Önskar att vi återupptagit detta för länge sedan... Tack för ert stöd!

Ginis= min vän som ser till att jag ler... Superkompis 

men när mörkret faller på.. Vem finns där bredvid mej då?

Ensam blir jag inte med alla fina människor i mitt liv, men ingen finns där
på natten och torkar mina tårar och bara håller om mej när det är tufft!!

Jag stärker mej så gott jag kan och blickar uppåt, en klok vän sa;
Hur kan man gråta när man tittar uppåt!

JMag = fin vän!!
H.C = tack... Trygg, varmt hjärta.
Fattas många nu men ta inte illa upp ni är inte bortglömda...
Men stödet denna vecka har dessa personer stått för...

Sussie/Jenky= omtänksamma som få.. Jag är oerhört tacksam att få vara er vän..
Ni är fantastiska!

Det finns massor av stöttande fantastiska och alldeles.... Alldeles undebar människor
i mitt liv nu...

Ser vi inte glada ut? Tänk att man kan dölja så mkt på insidan! För vi är just nu en väldigt sårad skara! Vi lever i ovisshet om vad som sker... ingen vill/orkar prata om det och alla ser glada ut.

Vi ÄR lyckliga...men kantas av mörka moln, dessa ska vi knuffa bort men det är jobbigt att genomgå,,,

Man klandrar sej och nu dyker ett dåligt samvete in i mitt liv, mår jättedåligt för att jag ser glad ut och ibland känner jag mej faktiskt glad! Då bromsar jag mej...kan ju inte vara glad nu?

Inte hela vägen in i hjärtat <3

Ouppklarat fast jag ville lösa allt på ett annat sätt! Trodde inte att de skulle bli såhär... känns inget vidare...inget bra alls! Men jag har försökt att förklara och de har inte fungerat... Nu brast det för oss...

Idag blev min stora tös 12...

kalasade trots att de saknades några av de nära.... Freddie <3>

Orkar inte...och kan inte i klartext beskriva vad som nu hänt men det är jobbigt! Jättetufft att bära...

Då har vi en fotbollshelg framför oss...totalt inget annat ryms i planeringen denna helg, det blir morgon-kväll lördag och söndag.

Men det är skoj, och jag älskar att se småkillarna utvecklas och deras glädje för fotbollen och framför allt för varann och laget.

Har haft en konstig vecka, stämningen hemma är så att man kan ta på den...JObbigt, deprimerande och framför allt frustrerande.. Men jag måste se framåt, det blir bra!!

Hade en tripp till malmö i tisdags där min framtid berättades för mej...

Mina barns framtid (lite) Jag håller de för mej själv och så får alla vara nyfikna och se vad framtiden har att erbjuda mej... hihi

Känner ni enstaka stackars bloggläsare att min syn känns lite mer hoppfull och positiv?

De går såklart i vågor men jag orkar inte gräva ner mej mer...(just nu)

Jag har underbara människor omkring mej som uppskattar mej och som gör mej glad!

Kände bara att jag inte uppdaterat på ett tag nu och nåt lite gladare än senaste tidens inlägg kunde vara på sin plats!

Nu ska jag stänga ner och lyssna på

Blixtrar & Dunder

och regnet som slår mot mitt sovrumsfönster, drömma mej bort från allt jobbigt.....

ZZZZZZZZzzzzzzzzzz

Text jag sjungit med i massa ggr ...

Men inte förren igår HÖRDE jag den.....
Den e ju skriven som om jag själv gjort den...

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I’ll be fine..

Ytterligare tid passerar....

Och det är så frustrerande!
Rädslan för min apati gör att de ständigt gnager i mej..
Konstant känsla av att vara beredd och att inte låta mej manipuleras
och hjärntvättas..
Jag försakar allt viktigt i väntan på livet... Och de kommer inte..
Jag MÅSTE strida, kämpa och slåss för att bli hörd och ändå hjälper det inte!
Jag orkar snart inte banka huvudet i väggen mer... Och om jag inte
orkar, vad händer då!?
Rädslan för svaret på den frågan gör att jag tvingar mej...
Tvingar mej att stå på benen och fightas!!!
Fast kraften sedan länge övergett mej.

Jag vill inte ha gett upp, och jag tänker ej göra d! Men nu fokuseras
mina tankar på att hålla ett slags lugn...samla kraft!
Men jag är inte ensam om att få paus och ladda!
Vi är två!
Frågan är...
Vinner någon denna kamp!?
Tror att hur de än slutar så har båda förlorat något...
Men fokus måste ändå ligga framåt! Bakåt kan inget ändras, måste vi båda inse!
De måste vi alla lära oss att leva med och att acceptera.
Men NÄR börjar man att må bra!?