JAG VILL SÅ GÄRNA TRO.......

Frustration.
Jag ser mig själv som  en omtänksam och godhjärtad medmänniska som vill att alla ska vara lyckliga, när jag då inte kan hjälpa de som jag bryr mig så mycket om att lyckas med detta så uppstår just FRUSTRATION.

Hur ska jag ge mod så att denna vän ska våga?
Hur ska jag få denna vän att inse att lyckan finns där om man bara våga stå upp och tillgodo se sig.

Jag är bakbunden i bakgrunden och stöttar på alla sätt jag kan, jag kommer finnas där i all evighet.

Men en vacker dag är lyckan dig förbi min vän, om du inte jagar ifatt den snart.....

Tacksam för mycket

Har legat sjuk några dagar och funderat över livet och dess mening. 

Jag har alltid trott att det är tvåsamhet, har kämpat så länge för de. 

Men lycka är att skratta hjärtligt, så man får kramp i magen, med de man tycker om. 

Jag har turen att ha fått underbara barn med kul humor, älskar dessa två underverk mer än livet själv. 

Har fina vänner att skratta med, som ger mig styrka att klara visa mina underverk att dem kan klara ALLT i livet.

Just när man tror man är nöjd, så dyker de upp något mer man vill ha....

Livet skapades inte för att bara flyta med ( definitivt inte mitt iallafall) det är fullt av toppar/dalar/ snäva kurvor och raksträckor. 

Jag vill bara ha lite sällskap på vägarna..

Livets vägar äro krångliga..

Efter många år mellan hopp och förtvivlan, mellan gott och ont mellan sorg och glädje mellan höga berg och djupa dalar, så har jag gråtit,skrattat, gett upp, sett ljuset, förtvivlat kämpat, anat lättnad, hoppats på mirakel, trott på framtid, förlorat hoppet och apatiskt flutit med i livet.

Jag är trött på att anpassa mig, trött på att inte vara "rätt" för alla trots ansträngningar på att vara tillräcklig och någon som man uppskattar. 

Jag är trött på min egen missbedömning av människor generellt, för jag är (min bakgrund till trots) jäkligt naiv i min tro på människor. Jag tycker om människor och vill bli omtyckt för den jag är. Men har jag tappat bort mig i allt kämpande för att vara MIG. 

Jag lever konstant med känslan att inte duga och skulle jag någon liten stund känna att jag är lite lyckad så finns de definitivt människor som påminner mig om att så inte är fallet. 

Jag vet att man skapar sitt liv själv och att allt handlar om inställning och attityd. 

Jag gör förmodligen fel.. För hur jag än försöker se saker positivt så är det svårt. 

Jag är trött på att inte duga. 

Trött på att inte vara tillräcklig. 

Jag vill ju bara hitta rätt väg.. 

Med lagom hinder och lite nerförsbacke ibland.

Man blir matt när man konstant måste kliva över hinder på hinder i uppförsbacke och motvind.

Vill väl för mycket som jag inte kan få och sällan blir saker som man önskar/vill.