JAG VILL SÅ GÄRNA TRO.......

Frustration.
Jag ser mig själv som  en omtänksam och godhjärtad medmänniska som vill att alla ska vara lyckliga, när jag då inte kan hjälpa de som jag bryr mig så mycket om att lyckas med detta så uppstår just FRUSTRATION.

Hur ska jag ge mod så att denna vän ska våga?
Hur ska jag få denna vän att inse att lyckan finns där om man bara våga stå upp och tillgodo se sig.

Jag är bakbunden i bakgrunden och stöttar på alla sätt jag kan, jag kommer finnas där i all evighet.

Men en vacker dag är lyckan dig förbi min vän, om du inte jagar ifatt den snart.....

Tacksam för mycket

Har legat sjuk några dagar och funderat över livet och dess mening. 

Jag har alltid trott att det är tvåsamhet, har kämpat så länge för de. 

Men lycka är att skratta hjärtligt, så man får kramp i magen, med de man tycker om. 

Jag har turen att ha fått underbara barn med kul humor, älskar dessa två underverk mer än livet själv. 

Har fina vänner att skratta med, som ger mig styrka att klara visa mina underverk att dem kan klara ALLT i livet.

Just när man tror man är nöjd, så dyker de upp något mer man vill ha....

Livet skapades inte för att bara flyta med ( definitivt inte mitt iallafall) det är fullt av toppar/dalar/ snäva kurvor och raksträckor. 

Jag vill bara ha lite sällskap på vägarna..