Och det är så frustrerande!
Rädslan för min apati gör att de ständigt gnager i mej..
Konstant känsla av att vara beredd och att inte låta mej manipuleras
och hjärntvättas..
Jag försakar allt viktigt i väntan på livet... Och de kommer inte..
Jag MÅSTE strida, kämpa och slåss för att bli hörd och ändå hjälper det inte!
Jag orkar snart inte banka huvudet i väggen mer... Och om jag inte
orkar, vad händer då!?
Rädslan för svaret på den frågan gör att jag tvingar mej...
Tvingar mej att stå på benen och fightas!!!
Fast kraften sedan länge övergett mej.
Jag vill inte ha gett upp, och jag tänker ej göra d! Men nu fokuseras
mina tankar på att hålla ett slags lugn...samla kraft!
Men jag är inte ensam om att få paus och ladda!
Vi är två!
Frågan är...
Vinner någon denna kamp!?
Tror att hur de än slutar så har båda förlorat något...
Men fokus måste ändå ligga framåt! Bakåt kan inget ändras, måste vi båda inse!
De måste vi alla lära oss att leva med och att acceptera.
Men NÄR börjar man att må bra!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar