Carolas tankar...

Jag önskar att jag bara kunde ge tillbaka alla goda råd jag fick under min tid när allt var som värst! Det är fortfarande tuffa dagar, men jag har även dagar då jag ser ljust på framtiden. Jag hittade hoppet och det gav mig lite kraft, sedan kom ödet och tig bort det.. Sen trängde hoppet sig fram och ödet tog igen bort hoppet! Nu har jag kommit fram till att dessa ska inte få styra utan JAG bör själv köra mitt liv dit jag vill.. Jag inser nu och hör min inre röst, den måste följas annars kommer jag alltid känna missnöje.. Jag måste följa mitt inre för det är vad som kan göra mig tillfreds och det är den mest hållbara vägen att gå.. Jag önskar nu bara att X oxå inser att livet ska levas på sättet man vill, inte på sättet någon annan tycker! Man kan inte offra sitt liv för att försöka göra någon annan nöjd! Vem vinner på de? Och det sårar alla på sikt, men främst sårar man sig själv! Undersökningar visar att på sin dödsbädd ångrar de flesta saker de inte gjorde, att de inte följde sitt hjärta/sin inre röst. Detta är skrämmande tycker jag... Jag vill inte ångra saker jag aldrig gjorde.. Jag vill ligga på min dödsbädd och känna ro och vandra vidare med ett leende för jag fick uppleva de jag verkligen ville... Mitt mål är satt och jag är så stolt att jag faktiskt kan se framåt igen! Jag ser ljust på livet, bara jag snor åt mig ratten nu och styr! Så håll i hatten för nu kör jag! <3 <3 <3 <3 <3

Det är sanslöst...

Hur livet kan te sig som höga berg och djupa dalar. Jag önskar så innerligt att få vara på berget.. Och jag var nästan uppe och kände hur energierna i mig var på max och jag kunde klättrat mot himlen utan problem, jag snuddade vid molnen! Men en spark i ansiktet och jag släppte taget om toppen och föll handlöst mot den djupa dalen igen.. Där har jag nu legat orkeslös och bara gråtit för att jag aldrig får "ett break", nu börjar jag åtminstone resa mig upp, men när jag ser upp mot den höga topp jag vill vara på känner jag bara att jag blir helt matt! Jag har kämpat och försökt komma upp så många ggr och det verkar inte finnas plats för mig där uppe på toppen! HATAR när de heter: man skapar sin egen lycka! Visst, men jag hade inte möjligheten att hålla kvar för andra valde att sparka bort mig! Nu måste jag ta nya tag, se om jag orkar finna en annan väg upp till toppen! Svårt att se andra vägar när jag fått se att den jag gick var underbart vacker och den utsikten hade jag velat se resten av mitt liv, den toppen ville jag bli kvar på! Så just nu känner jag mig mörbultad och vill bara försöka läka lite innan jag börjar klättra igen... För här nere dör man inombords om man stannar..