JAG VILL SÅ GÄRNA TRO.......

Frustration.
Jag ser mig själv som  en omtänksam och godhjärtad medmänniska som vill att alla ska vara lyckliga, när jag då inte kan hjälpa de som jag bryr mig så mycket om att lyckas med detta så uppstår just FRUSTRATION.

Hur ska jag ge mod så att denna vän ska våga?
Hur ska jag få denna vän att inse att lyckan finns där om man bara våga stå upp och tillgodo se sig.

Jag är bakbunden i bakgrunden och stöttar på alla sätt jag kan, jag kommer finnas där i all evighet.

Men en vacker dag är lyckan dig förbi min vän, om du inte jagar ifatt den snart.....

Tacksam för mycket

Har legat sjuk några dagar och funderat över livet och dess mening. 

Jag har alltid trott att det är tvåsamhet, har kämpat så länge för de. 

Men lycka är att skratta hjärtligt, så man får kramp i magen, med de man tycker om. 

Jag har turen att ha fått underbara barn med kul humor, älskar dessa två underverk mer än livet själv. 

Har fina vänner att skratta med, som ger mig styrka att klara visa mina underverk att dem kan klara ALLT i livet.

Just när man tror man är nöjd, så dyker de upp något mer man vill ha....

Livet skapades inte för att bara flyta med ( definitivt inte mitt iallafall) det är fullt av toppar/dalar/ snäva kurvor och raksträckor. 

Jag vill bara ha lite sällskap på vägarna..

Livets vägar äro krångliga..

Efter många år mellan hopp och förtvivlan, mellan gott och ont mellan sorg och glädje mellan höga berg och djupa dalar, så har jag gråtit,skrattat, gett upp, sett ljuset, förtvivlat kämpat, anat lättnad, hoppats på mirakel, trott på framtid, förlorat hoppet och apatiskt flutit med i livet.

Jag är trött på att anpassa mig, trött på att inte vara "rätt" för alla trots ansträngningar på att vara tillräcklig och någon som man uppskattar. 

Jag är trött på min egen missbedömning av människor generellt, för jag är (min bakgrund till trots) jäkligt naiv i min tro på människor. Jag tycker om människor och vill bli omtyckt för den jag är. Men har jag tappat bort mig i allt kämpande för att vara MIG. 

Jag lever konstant med känslan att inte duga och skulle jag någon liten stund känna att jag är lite lyckad så finns de definitivt människor som påminner mig om att så inte är fallet. 

Jag vet att man skapar sitt liv själv och att allt handlar om inställning och attityd. 

Jag gör förmodligen fel.. För hur jag än försöker se saker positivt så är det svårt. 

Jag är trött på att inte duga. 

Trött på att inte vara tillräcklig. 

Jag vill ju bara hitta rätt väg.. 

Med lagom hinder och lite nerförsbacke ibland.

Man blir matt när man konstant måste kliva över hinder på hinder i uppförsbacke och motvind.

Vill väl för mycket som jag inte kan få och sällan blir saker som man önskar/vill.

Tid..

Önskar ibland att den stod still.. Tiden som passerar är borta, kommer inte igen. 

Och ändå väntar man konstant på framtiden, man missar ju all den tid som är nu. 

Vi borde alla leva lite mer som om ingen framtid fanns, inte leva våra liv genom att vänta på något. 

Oj vad jag själv slösat enormt mkt tid på att hoppas på framtiden. 

För 15 år sedan trodde jag framtiden (som är nu) skulle vara så mkt mer än den är. Jag väntade och ändå gör jag de fortfarande. 

Jag tänker börja leva i nutid!

Kan låta som en klyscha men lev varje dag till fullo, Carpe diem.

Playing with fire

Jag blev bränd.. Första gradens brännskador och läktiden var lång.. 

Ärren försvinner nog aldrig. 

Tiden gick och hoppet lämnade om att våga gå nära elden igen..

Men så plötsligt finner man en eld som man vill gå nära och man minns hur ont de gör, men man minns oxå den underbara värmande känsla en eld kan bringa en frusen själ. Så av outgrundlig anledning går man återigen nära.. Självklart så bränner man sig! 

Varför skulle jag gå så nära?! Vad trodde jag?! Att elden skulle göra mindre ont denna gång?! Knappast.. 

Naiv och dum må jag vara.. Men en dag kommer elden bara värma gott och skadorna kommer säkert varit en rik lärdom men just nu svider mina brännskador.

Då har 2 månader av 2014 passerat, och jag anar ljuset i tunneln. 

Har inte sett ljuset på länge, eller har väl mer valt att blunda för det. 

Nu ser jag klarare och jag tror att jag är på god väg in i strålande solsken.

Jag hade (har haft alla nyårsaftnar) som mål att alltid få bättre kommande år än föregående.

Jag har inte lyckats helt, varje gång utan mer stått kvar på samma plattform.

Jag är redo att satsa på 2014 helhjärtat.

Så bring it on…

Jag kommer att leva efter principen att alltid se de positiva i allt.

Always look att the bright side of life…

:-)

 

2014

Livet vände på underligaste vis..