Tack till svenska rättssystemet..(IRONI)

Sydsvenskan 5 oktober 2010:

31-årig man dömd för misshandel
En 31-årig man i Kävlinge har dömts till skyddstillsyn och skadestånd av Lunds tingsrätt för att ha misshandlat sin fru vid ett flertal tillfälle.

Mannen har flera gånger slagit sin fru och vid ett tillfälle har han också sparkat henne i ryggen så att hon fick problem att andas och inte kunde röra sig. Vid ett tillfälle har han också dragit kvinnan så hårt i håret att hårtussar har lossnat.

Tingsrätten skriver i domen att mannen har problem med att hantera sin aggressivitet, något som har bidragit till hans brottslighet, enligt tingsrätten.

Därför ska skyddstillsynen kombineras med ett deltagande i kriminalvårdens program IDAP. Programmet riktar sig till män som är dömda för att ha misshandlat eller utövat andra former av kontrollerande beteende mot sin nuvarande eller före detta partner.

Utöver skyddstillsyn ska mannen betala skadestånd- på 15 000 för kränkning och 2 000 kronor för sveda och värk till kvinnan.


Hur gick det sen?i
Jo det kan jag tala om; IDAP-programmet fullföljdes utav då 31-åringen, och detta bidrog till att han fick nya synsätt och lärde sig göra det psykiska våldet ännu värre, de gav honom verktyg till att bryta ner mig. Allt han hörde på IDAP färgade han rakt över på mig.
Det fysiska våldet har absolut blivit mindre, men det kan ju ha att göra med att vi inte bor tillsammans, men det har förekommit vid ett par tillfällen! Senaste var i juni iår, då fanns det vittnen som ringde polis som kom till platsen direkt!
Trots att han har villkorlig dom på dig så ledde den anmälan inte vidare utan åklagaren lade ner, med motivering att det inte åsamkat mig tillräcklig smärta för att rubriceras som misshandel!
Så hur ska man kunna ha tilltro till systemet?!

Det har under hans snart 2 åriga villkorliga dom varit anmälan mot honom på ofredande av barn, detta lades ner då det var ord mot ord, nu senaste är en pågående polisutredning där det skall ha förekommit våld mot barn, frekvent med slag.

Jag har inte alls varit inblandad i de senaste anmälningarna som gjorts utav 2 olika kommuner/myndigheter!
Jag har blivit "tagen på sängen" båda gångerna och varit förvånad över hur mkt en och samma människa ändå kan få göra utan att samhället ingriper!

Sedan så får jag tillrättavisningar ifrån myndigheter för att jag varit en dålig mamma som låtit mina barn utsättas...!!!

Jag har kämpat i alla år och försökt hålla ihop en familj, jag har själv varit nedtryckt och levt i skam, men gjort allt i min makt för att i situationen försöka lindra mina barns inblandning i våldet som pågått i hemmet!

I efterhand ser jag ju såklart hur illa jag gjort dem när jag inte gått!
Jag har ju visat dem att det är ett accepterar beteende!!
Men NEJ!! Nu ska mina barn förstå att deras mamma var sjuk och svag. Och såg inte skogen för alla träd!
Nu ska jag visa att det är INTE accepterat!

Dock underlättar inte vårt något för godtrogna och lättsamma rätts-system, bilden jag vill ge mina barn!
Det ska förstå att det är en olaglig handling att slå, att kränka, att nedvärdera, att trycka ner och att förnedra,
Men hur ska jag kunna vara helt tydlig på den punkten, när samhället accepterar det!

Jag är trött.. Har stått ut länge, mest väntat på att han skulle komma till insikt och förändras, men äntligen har lilla Carola fattat!!!
DEN KOMMER ALDRIG!
Jag kan bara förändra mig själv och nu gör jag det!
Jag tar avstånd ifrån saker i livet som inte vill mig gott, människor som bara förstör är inte välkomna i mitt liv!

Jag är värd en ny chans i livet!

Jag förtjänar ett sunt och respektfullt sätt, någon som älskar mig så innerligt att han/hon aldrig skulle vilja såra mig och som alltid är ärlig oavsett!

Så som sagt: tack till svenska rättsystemet för att ni gjorde INGENTING!

Säger som After Dark " tar saken i egna händer"
(schlager)

Kavlar upp ärmarna nu och kör hårt :)

KARMA

Det är så mycket berg och dalbana att det inte kan vara hälsosamt...

Jag känner att jag har en bubblande lycka där inne i mig och jag är otålig att få leva ut den helt, men med min vanliga tur så finns det ju alltid ett MEN! Det är såklart så att det finns ett svart moln som jag måste klara att bli av med och han är på god väg att bli hatad av mig nu...Borde han varit för många år sedan med tanke på vad han utsatt mig och mina barn för (till viss del fortfarande gör) Ska bara lyckas klippa det där sista slutgiltiga bandet för att låta honom bli någon annans plåga... Men jag ska styra mig själv och barnen in på rätt väg igen, vi ska bli starka,trygga och lyckliga! Och det är första gången jag kan se att det finns en möjlighet för oss att bli det, jag kan klara detta! Men ibland så dyker mörka tankar upp och med motgångar som avlöser varann så vill man bara lägga sig ner och låta mörkret omsluta en och ge upp....Men NEJ!!! För nya krafter har kommit in i mitt liv! Jag har mål och framtidsvisioner för första gången på många år!! Jag har en vilja med livet, har nya mål att kämpa för och jag ska klara det!!! Så med denna nya beslutsamhet så skulle saker bara verkställas och datum blev satt... Gissa?! Jo nästa twist som ska fördröja och göra allt mer invecklat än vad det borde vara... Men med eftertanke och en hel del reflektioner så beslutade jag att det är inget som ska stoppa mig! Väntar besked nu bara för det blir avgörande för hur allt ska verkställas, men har bestämt att oavsett beskedet så kommer jag att verkställa, men det krävs olika tillvägagångsätt beroende på resultat i twisten som kom på... Vet att allt låter rörigt och jag kan inte mer detaljerat gå in på någonting för nu ska detta bli rätt och inget mer ska kunna sätta käppar i mina hjul! Besviken är jag på människor som påtalar för mig att de inte stödjer mörkrets handlingar men som ändå utger sig för att vara hans vän och när det står med honom så är det jag som får skiten..Är detta vänner jag vill ha i mitt liv? Nä! Allt jag begär är att man är ärlig, man får ha vilken åsikt man vill, men baktala inte båda parter och vänd kappan efter vinden! Med detta sagt vill jag ändå understyka att det är övervägande härliga underbara lyckokänslor i mig! Jag har full tilltro till att jag nu kan skapa min egen lycka och det är så det ska bli! Jag har det där härliga bubblet i mig ju.... Vad är väl bättre än det!?

Vågar man tro?

Kan det vara Karma?
Ibland känns det som att jag är konstant inställd på elände så när det smyger sig på lyckokänslor vågar man inte njuta och tro att det är på riktigt,man väntar på att det snart uppslukas av allt negativt!
Men nu har jag beslutat mig för att istället för att försvara mig mot det mörka, så springer jag mot det ljusa!
Det är jobbigt att springa men något gav mig kraften!
Något som funnits där hela tiden men som jag inte såg..

Jag känner mig lycklig, men är det på riktigt eller inbillar jag mig en påhittad lyckokänsla?
Allt känns lättare, mina andetag är inte lika tunga, jag har krafter!

Sen får jag dåligt samvete att jag känner så i denna röra det ändå är!
Men är inte jag värd dessa känslor?
Jo egentligen vet jag det, men ändå känner jag
att jag inte vågar tro fullt ut att det kan vara på riktigt!
Är alltid beredd på bakslag, men tänker chansa och lägga ner muren och vara sårbar!

Man får satsa om man vill vinna!

Carola förtjänar lycka! :-)

Operation avvänjning... Dag 1

Jaha då har jag klarat 1 dygn och det är tufft.. En form av avgiftning är det ju frågan om, något man är beroende av ( känslan) ska bort..

Det är tufft psykiskt att hantera mina egna vågor av panik, skuld, rädsla, ångest och medlidande!

Men nu måste jag.. Har för mkt att förlora och det är dax att tänka på framtiden för de jag har ansvar för, de två jag älskar mest i detta liv!

Jag kommer aldrig bli redo att ta steget även om jag trott att dagen skulle komma i snart 2 år!

Jag kommer säkerligen få bakslag flera gånger men jag tänker kämpa mer aktivt denna gång!

Jag tänker be om hjälp och den hjälp man kan ge mig är sitt stöd, sin omtanke och sitt sällskap!

Nu behöver jag er vänner... Nu måste jag ha skratt och lyckliga stunder att leva på och klara förbi de tunga stunderna!

Jag söker INTE medlidande!! Söker inte uppmärksamhet, men lite stöd!

Nu MÅSTE jag vakna ur min psykos!!

Satt och pratade med en nyfunnen vän igår, som har genomgått cellgiftsbehandlingar och är på bättringsvägen, vilken kvinna!! Så stark och så klok! 

Jag insåg när vi satt och pratade att hon blivit drabbad av någonting som hon inte kan styra över utan bara kämpa emot, och hon kommer vinna!

Så självklart det är för oss när vi drabbas av något sjuk att detta ska bort! 

Jag ska definitivt inte jämföra, men jag fick igång tankar... 

Jag har drabbats av något sjukt, jag skär inte bort det utan försöker behandla och dessa behandlingar gör bara mig sjukare och mindre motståndskraftig! 

Jag bryter ner mig själv så att det sjuka lättare biter på mig och gör det när jag minst anar det!

Jag skulle inte ha medlidande för en cancer som växte i mig och förstörde mig, jag skulle vilja bli av med denna så fort som möjligt! 

Men min sjuka tycker jag synd om och har medlidande för och vill hjäpa så att det blir en bra sjuka som kan sitta kvar....

Varför vill man ha det kvar?!

Nä det är inte viljan att ha det kvar det är tron om att man inte kan ta bort den, som gör att man vill ha mindre skadlig sjuka då...

Jag har ett val! Jag vet detta! Ändå så klarar jag inte av det! Varför!? 

För att nämna några:

Hat-Kärlek-Rädsla-Skuld-Medlidande-Hopp

Dessa små snören binds samman till ett tjockt rep och binder HÅRT!

Även om visa små band brustit så är inte alla av....

Jag tror inte att alla kommer att brista ens..någonsin....och det skrämmer mig oerhört!

Skär jag bara bort min sjuka så kommer jag bli starkare och friskare!

Jag måste bara våga hålla kniven och snitta...

HUR HITTAR JAG MODET-ORKEN-STYRKAN till detta?