En fredag...

och blä....just nu känns inget skoj alls...

Har trillat ner i avgrunden, känns som jag tar all sorg genom åren på en gång!

Sover knappt, glömmer äta och dricka, och mår bara dåligt!

Tårarna verkar bara avlösa varann och inget stopp!

Varför? Är det vädret som gör en så deppig? Är det besvikelsen på att semestern inte är så skoj som jag hoppats på.... Frustration över att inget blir som man tänkt sej?

Jag är svagare än på länge...

MKt som grubblas i mitt huvud och ovissheten över min framtid gnager i mej!

Har länge försökt att ha inställningen att det löser sej....( idioti) finns inget som löser sej i mitt liv!

Och OM de mot förmodan skulle göra de så kommer nästa bekymmer....

VET att jag är negativ och då har man fel inställning! Men idag gnäller jag och hoppas att de blir lättare om ett tag!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!

*ilsket vrål*

så ..... trist läsning men jag behövde ömka mej lite.....

23 juli 2011

Freddies 27 års dag!

Grattis lillebror!!

Det är ingen rättvisa i denna värld och det fick jag erfara redan november 2008 då du togs ifrån oss...

Sedan den dagen har jag en inre strid konstant! Vill hoppas på livet, men de känns mestadels tufft orättvist och för jävligt!

Du kämpade och jag vill verkligen hoppas att de var värt kampen, att livet är värt att vara kvar i...

Samtidigt vill jag gärna tro att du har det bättre...att där du finns nu är alla friska och glada och inga orättvisor råder...

Ingen människa prövas konstant och inga sorger finnes!

Du är så oerhört saknad i våra liv Freddie!

Sorgen är tung att bära utan att visa den...Barnen ser fram emot ditt kalas imorgon, för tro inget annat, vi kommer att fira dej med negerbullar och pepparkakor så länge vi finns...Mina barn kommer att föra det vidare för efter bara 3 födelsedagar utan dej så sitter de i dem ändå.

Vi SKA fika hos Freddie på hans födelsedag, de vore konstigt annars. ( Barnens syn på din dag)

Dessutom hamnade din favvo-auktion på din födelsedag brossan.. Så en tur till Ekeröd för att hedra ditt minne blir det absolut!

Jag håller huvudet högt och gråter mest när ingen ser... För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den avtar inte...men som en klok vän som oxå genomlidit samma helvete sa:

"Man kommer aldrig över det, men man lär sej så småningom att acceptera sin sorg"

Sanning i dem orden, det finns inget " de går över", " tiden läker alla sår" mm...

Verkligheten är att du inte finns med oss i livet och vi saknar dej enormt älskade bror!

Grattis igen på din dag vi älskar dej innerligt <3

Mina tankar ja.....

Ojojoj... De far runt i huvudet på mej...
Hjärnspöken har blivit en plåga...

Man kan inte ha kontroll på andra,
man får ha kontroll på sej själv!
Men de svåra i detta är ju givetvis, att
man måste lita på någon annan!
HUR?
Hur hittar man tilliten?
Kan en människa som blivit djupt sårad
någonsin igen hänge sej och lita på en annan
människa?
Det är svårt... Man är på sin "vakt" hela tiden
och minsta avvikelse, tas direkt som ett svek!

Onda aningar blir sanningar i huvudet, detta
är mina "hjärnspöken" som tyvärr sammarbetar
med min kvinnliga intuition...

Och tillsammans växer dem ihop till en (för mej) verklighet!

Och jag är tillbax på ruta 1, utan tillit!

HATAR denna ovisshet och chansningar som
livet går ut på...
Man måste göra val i livet och man vet aldrig
(förren det är försent ) om man gjorde rätt eller fel..

Jag tror att jag måste lägga av och chansa!!

Vad?
Hur?
Varför?
Vem?
När?

Jaaa.... Mina tankar e krångliga o sårar säkert
mej själv mest....