2010

Oj en sammanfattning...
Vilket skitår detta blev..
Visst har det glimtat till men det är alltid lätt att minnas det tuffa bitarna!

Januari;
Flöt vardagen på.. Jobb, barn, fotboll, dans.

Bestämde mej för att bli av med några kilo.

Februari;
Gick ner 7 kg :-)Fick inflammation på balansnerven och låg orörlig i nästan 2 veckor.
Snö och åter snö..
Blev sviken av makens lögner efter en hockeymatch!
Fick besked att jag ska bli moster i oktober :-)

Mars;
Pappa kom hem från Gran Canaria en vecka och kom
och såg barnens uppträde på skolan!
Återsåg en kär gammal vän som kom hem en heldag med sin underbara dotter
(Ann-Sofie och Aurora)
Tog en spontan veckas semester på påsklovet och umgicks med barnen!

April:
Blev 30!
En underbar födelsedagsfest, tack alla som var med;
Kicksarna ( Johanna, Vincent, Agneta , Carina, Sara o Ellen
Mamma/Putte/Lotta
Micke/Bamse +barn/ Jimmy/ Anna/John
Ola/Jeanette

Helena
Bengan
ALLA medverkade till mitt livs mest avgörande dag!
Hampus fyllde år och hade kalas..
Valborg så... Trevlig kväll i goda vänners sällskap!

Maj
Omvändes mitt liv!
Den fasad jag så länge hållt upp raserades..
Jag gav upp!
Jag började leva och fina människor i min närhet stöttade.
Ola/Jeanette
Andreas
Gina
Och min egen ängel Anna-Maria kom in i mitt liv!

Hade en heldag i Malmö med Kicksàrna ;

Sara, Ellen, Carina,Becci, Bianca och Johanna,

en fantastiskt trevlig dag som avslutades med utgång

och denna kväll fann jag meningen med livet <3>

Åkte bort på fotbollsläger i Danmark och fick uppleva frihet och glädje. Underbart! En fantastisk upplevelse och jag kände frihet! HKFF (klubben) var stöttande och jag har den klubben att tacka för mkt!

Lundakarnevalen: även detta en härlig upplevelse (friheten)

Tyngden i min bröst var bortblåst!

Här kom en annan viktig person in i mitt liv; Henrik C

Blev tränare för P02

Juni

Skolavslutning (som ensam förälder) obligatoriska tårarna vid "den blomstertid"
Midsommar blev en fantastisk dag och det har jag mina vänner att tacka för;
Anna-Maria Gustav Oliver Wilma
Anette Tommy Morgan Majken
Calle Sara Casper Alicia
Ola Jeanette Isac Moa
Micke Jimmy

Juli
Sommar och ensam semester med barnen!

Drog med Anna-Maria och alla barnen till high chaparall
Och tälta!! Fantastiskt !!!
Mkt vin med denna underbara vän! Hon är min klippa!

Anna-Maria är en person som kommit in i mitt liv på äldre dagar och inte förren nu inser jag att jag saknat denna vän..

Augusti

oj...Nu sker det saker..

Jag lämnar in skilsmässopapperna.

Har fotbollen och finner nya vänner som jag har superskoj med..

Jmag som gett mej många skratt!

Jocke som ordnar så vi kommer ut på ställen..

10 augusti besökte jag mediet Benny i Malmö och denne berättar om mitt förflutna och ger mej inblick i det framtida.. Finns hopp!

19.e augusti brast det i hemmet och detta resulterade i att jag blev ensam i en månad i hemmet med barnen.

Felicia fick en oförglömlig 12 årsdag! Tack till:

Sara Uffe Kevin Lizette

Mormor Lizette Morfar

Micke Jimmy Anna John

Helena

Andreas

September

Rättegång en otroligt tuff tid... Anna-Maria mitt eget stora stöd i allt!!

Min nyfunna vän Henrik C stöttade mej en hel del i allt utan att han ens vet om det!

Emelie B- Vad hade jag gjort utan dej! <3

Logrocksfesten med klubben, trevligt sällskap:

Jmag

Helena& Andreas G

Ola & Jeanette

Blev moster till en fantastiskt söt pojke ELIAS..<3

Blev återigen efter (1 månads ensamhet) sambo i huset...konstig känsla att han

kom hem... kändes dock skönt till en början att kunna ha kontakt och prata.

Snart och snarare än jag trott var han tibax rent psykiskt oxå...

Oktober

Har nu totalt gått ner 17 kilo!!

seans i Lund och fick kontakt...mkt tårar och glädje...saknaden efter min bror är konstant!

Människor jag tackar för stöd och sällskap denna månad är

Anna-Maria o Gustav för våra vinkvällar

Helena & Andreas G för middagarna och kaffet

Henrik C för ditt sällskap och kaffestunder m.m

HKFF för en skojig oktoberfest!

Becci för en skojig jägersnatt...

Simon för många skratt.

November

flyttade från huset...

Tack Calle Sara Andreas Nina Bengan för er hjälp...

tack Anna-Maria för att det blev möjligt! <3

December

Upp o ner i känslor och jag är vilsen...

Ledsen och glad om vartannat..

tack för en bra shoppingtur :Mamma Anna och Elias <3

tack för en superkväll med vin och mat Helena..

Tack för pratstunderna Fredrik A

Tack för mkt Henrik C

Tack för alla skratt och hjälp Simon.

Sist men inte minst tack alla som varit delaktiga i mitt liv detta år som jag missat , dock ej glömt!

LL Dance studio LINA PERNILLA och alla andra <3>

Jag tackar _____ för att jag har hopp på framtiden!

För att du lyssnar och förstår mej bättre än någon annan

och för att du tycker om mej som den jag är,

för att du uppmuntar och stöttar

och för att du kan veta hur jag mår genom bara en blick.

tack för ALLT detta gångna år och jag vet att du kommer finnas för mej även nästa.

Du är en fin människa och betyder oerhört mycket för mej! <3

2010 lär vara ett år jag kommer att minnas förevigt...

Nya vänner som kommer vara en livstid, och även en del avslutade vänskaper.

Jag tog och satte ner foten 2010 och vad detta kommer att ge i framtiden återstår att se...

2011 är hjärtligt välkommet i mitt liv..

Ser fram emot ett nytt år...

Vad kan detta 2011 ge mej?

;-)

Snön lyser vit på taken...

endast Carola e' vaken!?

Vad jag grubblar och funderar mkt nu..
Sårar jag människor?
Då ber jag om ursäkt.. Jag vill verkligen inte det!

Jag är nog inte totalt ärlig mot mej själv och då inte heller mot andra..
Då kommer nära ikläm, vänner som jag tycker otroligt mkt om och som jag vill ha kvar resten av livet..
Förlåt om jag hanterar/behandlar er fel/illa...

Jag är en go' tjej som vill alla väl... Det blir bara fel ibland!!

Poss på er alla

Natt.....

Vissa dagar låter jag bara allt rinna av mej som på en gås...

Idag tror jag att jag har en sådan dag!

Det finns fina människor i min närhet som gör livet värt att leva... Just i denna stund känner jag mej lyckligt lottad av att få uppleva så mkt fint!

Jag kan njuta lite av att se livet utan skygglappar...

Ingen kan vänta för evigt och vad väntar man på ...?

Det vet man inte förren man kanske får det och då kanske inte ens önskan är där längre... Det kan finnas annat i livet än evig väntan och evigt hopp...

Känns ganska skönt när man inser att man gett upp och kan lägga allt grubbel åt sidan.

(OM) det är ett ord som borde strykas ur svenskan...

Tänk om, om inte fanns....

Nu blev det inte som man tänkt då får man göra det bästa av det som blir/blev och det kanske blir bättre än man hoppats.....

Jag CAROLA har lite hopp....

Kan (och kommer) givetvis att ändra sej fram och tibax men just nu känner jag mej tillfreds med att ha mitt....Jag kommer att klara mej...Jag kommer att vakna lycklig en dag...

JAG KAN, JAG VILL OCH FANIMEJ JAG SKA!!!

Varför?

HUR?

När?

Ett vinterlandskap ligger utanför

det är december, så allt är som det bör.

Kylan biter sej fast i min kropp

och jag får en liten känsla av hopp.

Kanske detta år vi en jul med glädje får

hoppas på att alla mycket bättre mår.

Borde inte lycka vara självklar

När varandra är det viktigaste vi har.

Man fokuserar för mycket på sårade stunder

fast jag sitter med mina egna 2 små under.

Jag borde skratta mej trött av lycka

men har svårt att dölja all min olycka.

Mina små skatter är sårade i själen

efter alla urartade grälen.

Nu är det upp till mej som mor

att se till att nytt hopp i deras liv gror.

För att i deras ögon se glädje stråla

skulle betyda allt för Carola.

Nu satsar vi allt och fokuserar på

att en fröjdefull jul få!

Ingen kan förstå,

ingen kan ana...

Jag vet att det inte är så här man ska må,

det känns som det börjar bli en vana.

Vad gjorde jag för fel?

Är jag ens ansvarig till viss del?

Ingen kan ändra på det som var igår,

men alla i framtiden lycka spår...

Vore det inte enklast att bara vänta på dessa "bättre" stunder,

och bara undvika att i allt kaos fortsätta irra rundor...

2 år

Det är tiden som passerat sedan älskade lillebror lämnade oss kvar..
orättvist... Mkt!!
Acceptabelt.. Icke!!
Men man är hjälplöst liten mot cancer..
Saknaden är grym och ibland kommer jag på mej själv med att tänka på att du borde dyka upp snart igen!
Men de blir jag som får komma till dej...

Livet har dess prövningar, och då får jag nog liv att
påstå att jag har haft prövningarna....

Onsdag....

Riktigt höstväder...
Man vill bara stanna inne och dra en fult över sej i soffan och ha filmmaraton..
Halsont så the' i mängder bör de såfall oxå vara..
Känner av mina bihålor!! Vad ska man med dem till?
Hålor brukar vara bra att fylla men bihålor gör ont om d fylls!!!?

Men idag blir ingen soffdag!! Det blir jobbedag!!
Kommer man bara igång och dit så är det skönt att man
inte ligger i soffan...:-)

Har en saknad efter min tös... Jag vet inte vad jag ska ta mej till!!?
Hon har varit hemifrån så länge nu..:-(
känns så fel!!
Men hon har d bra d vet jag... <3
men det gör inte min saknad mindre...

Val!
Vilka val man än gör så blir någon annan drabbad!!
Känns som inget kan bli rätt...

Jag får bara inte ge upp!! (peptalking to my self)

Utan alla fina människor i mitt liv vore jag ingenting...

November... Varje dag , varje väder, varje doft, varje stämmning påminner mej om
november 2008 och hur dessa dagar blev de sista vi fick...
Hur vi kämpade mot allt.. alla.. Hur du stred mot din kropp.
Vi andra stöttade bara din kamp hjälplösa!
Hur kan något vara så grymt?
Inget kommer någonsin mer att bli som det ska!
Det kommer alltid fattas en Freddie i världen och i våra liv!

Nu får jag ta och rycka upp mej och "hit the shower"
för mot Kicks bär det...
Poss på alla <3

Tiden går...
Jag väntar... Vad väntar jag på?
Vill ju bara vara lycklig!
Vill vara nöjd med mej själv och vill känna ro!
Varför?

Sorg är vad jag har...
Utåt visar jag inget..
Jag skrattar och ler...
De andra är d ingen som ser....

Varför ska lilla jag glädja, hur kan lilla jag spela
någon roll i andras liv?

Jag är i tusen bitar på insidan... Orkar inte laga mej!
Orkar inte visa att jag är trasig, att jag gett upp!
Jag kämpar för mina 2 underverk, men klarar jag d?!

Behöver jag inte lagas för att få dem hela?
Hur gör man?

Allt sköljer över mej och jag blir bara matt!
Orkar inte...
Motgångarna hopar sej och fler är på vänt anar jag.

Hur hanterar man allt på en gång?

Orkar någon det?

Jag vet inte längre vad som är lycka på utsida eller på riktigt?
Mina känslor är döda... Jag börjar bli stålsatt..
Har en mur omkring mej och släpper inte in...
Håller bara med och nickar glatt... För orken har tagit slut!

Jag har tappat tron...
Jag har förlorat mitt värde!

Vad ger mej rätten att få vara lycklig?
Vad har jag gjort som skulle få mej att förtjäna lycka!?

Förmodligen inte nåt mer ön någon annan!
Men vad har jag gjort för att förtjäna all olycka?

Förmodligen mkt mer än någon annan...
Jag är

Mitt hjärta blöder....
Det gör så ont....
Hur kan man såra medvetet?
Hur kan man njuta av en annan människas
misär?
Varför gör människor ont?
Vad har jag gjort för att hamna i skottlinjen?
Hur överlever man?
Kan man överleva?
Finns det medicin mot sig själv?
Kan man vaccinera sej mot manipulativa människor?
Hur ska jag orka?
När kommer min tid?
Varför ska man ens hoppas?
Finns det hopp?
Kan det någonsin bli bra?
Är inte allt försent?
Har jag inte blivit totalt förstörd?
Går det att laga?
Finns det plåster för hjärtan?

Avsky

Just nu hatar jag mej själv...
Min kropp och mitt psyke har krig!
Det är frustrerande..... Jag är så naiv, går på allt tydligen!
Vad är det för fel på mej?
Varför går jag på nitar gång på gång?!
Hur i H-VETE fungerar människan? Är alla onda tills motsats bevisas?
Med den inställningen skulle jag inte blivit sårad lika många ggr!!
Men jag vill tro gott om människor, trots att de bevisar motsatsen vill jag ändå
tro på att människan kan fela och bättra sej...
Men hur j-vla många gånger kan man bli sviken utan att ge upp!?
Är jag totalt dum i huvudet!!?

Verkar inte bättre.. För nu har jag blivit så grundmurad så det finns inte!!
Fy fan!!
Jag ger upp... Totalt och helt enkelt:
jag ger upp nu..
Vad finns det för mening med saker...
Låter mej bara flyta med och tar smällarna i livet för kämpa sej blodig hjälper ändå inte..
Jag ger upp ett tag nu!
Ledsen alla ni som tror jag är stark.. Det är jag inte!
Jag är ingen förebild, och jag är inte modig!

Trött......

Förtvivlan... Hopplöshet.... Ilska.... Sorg......Besvikelse.

Några få utvalda känslor som slåss inom mej...
•Förtvivlan, jag stångas och fightas och så plötsligt åker jag tibax till ruta ett, har lika lång väg igen att kämpa på..

•Hopplöshet, jag ser att inget jag gör hjälper, jag måste ändå börja om och kämpa för att må bra!

•Ilska, är fruktansvärt arg inombords nu när jag ser klart hur mycket denna fruktansvärt elaka människa skadat oss ( mej o barnen) för lång tid i framtiden....

•Sorg, sörjer att jag låtit mina barn leva så länge i helvetet.. Att jag försakat så mycket för att försöka få det bra.. Sorg över hur mycket av mej som gått förlorat under alla år...

•Besvikelse, att man förlitat sej på att de goda alltid segrar... Så är det tydligen inte i verkligheten, har ju iof fått uppleva den hårda sanningen att inget är som i sagorna, men att de onda blir de vinnande ur striden hade jag inte trott...

Men en fin vän skrev till mej idag:
"det är han som är förloraren, han har blivit av med en av världens goaste tös!"
(tack Ginis)

Sant, iallafall att han förlorat mej!! Och om det var de han inte ville så är det ju förlust...
Men har man verkligen känslor överhuvudtaget när man helt kallhjörtat kan ödelägga
en hel familjs liv?!
För all framtid förstört vår uppfattning på hur kärlek och familjeliv...
Kommer vi någonsin att kunna fungera igen...?

Är så trött på alla strider...
Försöker och försöker och kommer ingenvart...
Tar 2 steg fram och kastas genast 4 steg bak och hur länge orkar man i motvind...?
HJÄLP!!!!!

Tankar som snurrar...

Vad händer?

Varför och hur kan det kännas underbart för att i nästa stund bara raseras och bli totalt värdelöst?

Ibland undrar jag vad det är för mening med nåt..?

Varför jag?

När ska alla prövningar i mitt liv upphöra?

Men nu har jag förstått att de kommer de aldrig att göra!

Jag måste bara lära mej att hantera dem...

Måste bara lära mej att förstå och leva med dem..

Att kanske inse en dag att det fanns en mening med dem.. (?)

Sårad, ja enormt av en del...

Älskad , ja enormt av en del...

Men nu sitter jag här ...ensam i huset med en son som sover, en dotter som är hos bästisen och jag funderar på hur min framtid ser ut..

Ensamheten skrämmer mej inte längre...

Jag är starkare ensam...Barnen behöver mej, en stärkt mamma!

En dag kommer jag att må fantastiskt, och jag längtar....

Trodde att min lyckliga stund var här...men jag får ha mer tålamod, och kämpa vidare med att försöka leva även under tiden det är tufft...Men det blir bra...

Tiden läker vissa sår, och dessa kommer att läka...

några ärr...men läka ska dem....

Jag VILL ha de lyckliga stunderna snart...iallafall medan jag fortfarande orkar uppskatta och njuta av dem... SNÄLLA!

Hold Me Now

~ Johnny Logan

Don't... don't close your heart to how you feel

Dream, and don't be afraid the dream's not real

Close your eyes, pretend it's just the two of us again

Make believe this moment's here to stay

Touch... touch me the way you used to do

I know tonight could be all I'll have with you

From now on, you'll be with someone else instead of me

So tonight, let's fill this memory

For the last time -

Hold me now

Don't cry, don't say a word

Just hold me now

And I will know -

Though we're apart, we'll always be together

Forever in love

What do you say when words are not enough?

Time... time will be kind once we're apart

And your tears... tears will have no place in your heart

I wish I... I could say how much I'll miss you when you're gone

How my love for you will go on and on and

Hold me now

Don't cry, don't say a word

Just hold me now

And try to understand that

I hope at last you've found

What you've been searchin' for

And though I won't be there anymore

I will always love you

(Hold me now)

(Don't cry,) don't say a word

Just hold me now

And I will know -

Though we're apart, we'll always be together

Forever in love

What do you say when words are not enough?

What can I say

When my words are not enough

The rose..

Jag vet inte vad som sägas bör...

men ett kaos är jag i... och jag ler ändå!(?)

Vad man är lättpåverkad i allt (tydligen)

Mina känslor lever berg och dalbana.

Då och då kommer det en topp, då är det lätt att bara skratta åt alla bekymmer.

För en dag så har jag det bra!

Men samtidigt så gnager det i bakhuvudet (HUR/NÄR)

Jag fick nytt hopp iallafall, vet att det kommer att raseras och vet att jag måste skynda mej att njuta av denna känslan för den kommer att försvinna...

Många dalar kvar för mej antar jag...

men:

IT CAN`T RAIN ALL THE TIME?

<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Detta är fruktansvärt att genomgå..

Blicken jag mötte i fredags var totalt kall/tom.

En människa som jag inte ens längre kände medlidande med..

Såg bara elak ut, hatet mot mej lyste starkt!

Jag har ju inte gjort annat än försökt att rädda mina barn och få honom att förstå!

Han måste ju få hjälp!

Varför blir JAG då den onda i hans ögon?

Hur kan en moder bara blunda och försvara och ljuga trots att man vet...Jo förmodligen för att hon vet att det är hennes fel...det är hon som låtit honom växa upp i en sådan miljö, så att han tror att det är det rätta!

Jag gör nu såhär för att markera dels för mej och honom men framförallt för mina barn som ALDRIG ska få tro att det är så man beter sej...

Kärlek ska inte göra ont och kuva en människa..

Kärlek ska vara sväva på moln och jämnlikhet.

Man ska känna ett inre lugn, inte en inre stress/oro konstant.

Mina barn är underbara människor och jag kommer att fortsätta ödsla all min kärlek på dessa 2 underbara barn , som ska bli omtänksamma, självständiga, trygga och kloka människor.

Oroar mej för hur utgången blir imorgon...

Idag är det exakt en månad sedan vi hade kontakt...

Ska sova nu så att jag orkar med allt imorgon...

<3

Enda sättet att leva lycklig är att ha så mycket att göra att man aldrig hinner tänka efter om man är lycklig eller inte.

Kärlekens ögon ser inga fel.

Att bli lycklig ligger inte i att äga mycket utan i att älska mycket och hoppas.

Jag är rädd, jag är rädd för att förlora nåt jag inte ens har.

Kärleken går dit den vill och inte dit den borde.

Kärleken är en sjukdom som inte kan döljas. Ett ord eller ett ögonkast, ja, till och med tystnaden förråder den.

Begär inte att någon ska förstå.....

Jag gör det ju knappt själv ändå...

Mitt hjärta blöder av mycket sorg...

Jag försöker gömma mina tårar innanför dörrarna i min egen borg...

Gjorde jag fel eller blev det rätt,

borde jag agerat och gjort på annat sätt?

Jag blöder på insidan där ingen ser,

men på ytan fortsätter jag och ler..

Hur ska jag någonsin tro på mina egna ord om hopp?

Jag är en sårad själ på många sätt, det är jobbigt att alltid göra det som är rätt...

Önskar livet kunde ge mej mer glädje i en tid då allt känns tungt..

Men allt som kommer min väg är nya prövningar och motgångar....

Ett brustet hjärta... På flera plan..... Hur kan man få ha så ont.....Hur kan känslor svida så?

Tårarnas sälta svider på insidan av mina ögon när jag stoppar dem från att komma ut...

De ska ju inte synas.....

We walked the narrow path,
beneath the smoking skies.
Sometimes you can barely tell the difference
between darkness and light.
Do I have faith
in what we believe?
The truest test is
when we cannot see.

I hear pounding feet in the,
streets below,
and I´m crying
and the children know that
there's something wrong,
and it's hard to belive that love will prevail.

Oh it won't rain all the time.
The sky won't fall forever.
And though the night seems long,
my tears won't fall forever.

Oh, when I'm lonely,
I lie awake at night
and I wish you were here.
I miss you.
Can you tell me
is there something more to belive in?
Or is this all there is?

In the pounding feet, ,
In the streets below,
And the window breaks ,
There's something wrong,
It's so hard to belive that love will prevail.

Oh it won't rain all the time.
The sky won't fall forever.
And though the night seems long,
my tears won't fall forever.

Last night I had a dream.
You came into my room,
you took me into your arms.
Whispering and kissing me,
and telling me to still belive.
But then the emptiness of a burning sea against which we see
our darkest of sadness.

Until I felt safe and warm.
I fell asleep in your arms.
When I awoke I cried again for you were gone.
Oh, can you hear me?

It won't rain all the time.

Hur gör man....?

Hur överlever man...?

Trodde inte det var så här....

Hade glömt känslan...

"Pirret" i magen,

hur man blir tramsig,barnslig

och hur ont det gör när det blir fel...

Men jag får återigen stålsätta mej och ge fan i att gå på nitar i livet....

10 år....idag...

Ja vad ska man säga, jag känner mej misslyckad!

I 10 år har jag hoppats och trott, kämpat och förnekat sanningen!

Jag har inte förren idag insett hur sned din verklighetsuppfattning är..

Du tycker nog att det är din sanning, väljer att tro det (i annat fall är du en mycket elak människa) och fortfarande vill jag tro gott om månniskan!

Men lilla vän du måste få hjälp så att du ser en dag!

Ser att en familj krossats pga av dina handlingar, flera liv skadats pga ditt sätt!

Vi är 3 st hemma som mår dåligt av olika anledningar och jag främst för att jag velat så länge att du skulle se...

Se vad du gör mot oss..

Jag har kämpat så otroligt hårt för att du skulle förstå och inse att det skadar mer än för stunden, att vi är ärrade och att vi har sorg.

Sorg att vi förlorat och måste ge upp dej, sorg att vi (jag) inte insett det tidigare.

Men känslan jag har som tar mest plats i mitt hjärta nu är medlidande..

Jag tycker synd om dej...

Empati..

En obekant känsla för dej min vän...

Jag lever numera efter mottot;

"Rädda vad som räddas kan"

och det är riktat enkom till mina barn.

De måste få en sann verklighet att växa upp i.

De måste trygghet

De behöver en mamma som vågar/orkar ta sej tid med dem

De behöver framförallt en mamma som finns i många år till...

Jag behöver bli stärkt i mej själv! Jag har lång väg framför mej med att arbeta bort mitt medsjukliga beteende...

Jag har blivit skadad och tyvärr normaliserat saker som INTE är ok!

Jag bagatelliserar saker som ingen normal människa skulle göra...

MEN jag inser det iallafall nu...

Så jag kan jobba med min medsjuka.

Jag hoppas att du inser en dag..

Att du kanske kan förklara för mej...

Jag hoppas att du kan bli botad/frisk.

Öppna dina ögon och börja om och gör det rätt! Se felen!

Lycka till vännen...

Känner mej stolt..

Har spenderat första helgen hemma ensam med barnen, (har varit med vänner och/eller partajat d andra helgerna)

och röjt och gjort vid trädgården totalt!

Det är terapi att bara vara ensam och slita så att man tror att man ska gå itu!

Jag känner dessutom att jag kan, jag klarar så mycket mer än vad jag själv tror!

Det är en sorts frihetskänsla i det!

Jag tror på ljuset i slutändan...tror återigen på livet! Frågan är bara hur länge till?

Jag har skuldkänslor för att jag ibland känner mej ok! Dåligt samvete för att jag emellanåt njuter av livet!

Önskar såklart ett annorlunda sätt men det är inget jag kan påverka...

Vi väljer alla våra livsöden och nu har jag beslutat att ha ett bra liv att se tibax på en dag!

Just nu känner jag mej övertygad om att det blir bra....

Imorgon kan känslan vara totalt motsats..*hoppas inte*

God natt och kram på er

Jag vet inte hur jag skall få dig att förstå

det kommer aldrig mer bli som då.

Hur skall du veta att jag inte känner för dig som då..

Hur skall du någonsin förstå?

Hur tror du jag skall hålla samman efter allt som hänt i våra liv?...

Tror du det hjälper med tid?

Jag tvekar inte på att du älskar mig,

och jag bryr mig om dig!

Men allt det som en gång var kärlek i mitt hjärta

är bara en svart grop av smärta!!!

Alla minnen finns kvar i våra sinnen

fast medan du glömt

och kommit över dem

tänker jag på sveken än.

Det e inte så lätt att gråten gömma

bara gå vidare och glömma.

Jag kommer i mitt hjärta alltid att älska dig,

Du fick mig att finna kärleken

för att sedan plågas och såras av den...

Jag söker nu friheten i en annan värld än kärleken,

och även om jag nu ensam är

så känns det trots allt bäst så här!

Det e inte bara att gå vidare och glömma

när man känner såren i sitt hjärta ömma

Så snälla försök att förstå

ett slut är bäst för oss båda två!!

Låter kärleken vi en gång hade

dö ut i ett långt och smärtsamt slut,

För alla gånger jag orkat förlåta

så kommer mitt hjärta för evigt att gråta..

Jag kommer alltid att minnas det som varit mellan oss,

men en sak kommer jag aldrig att förstå

hur kunde du behandla mig så??

Kärleken gav sår jag ej kan beskriva

Även fast jag kommer över dig

så lever såren föralltid inom mig!!

Ork...

Fridfullt

Känslan finns där tillsammans med så många andra..

Sorg

Rörd

Ilska

Tvivel

Rädsla

Frustration

Förtvivlan

Hoppfull

Längtan

Kärlek

Empati

Skuld

Oro

Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga om alla känslor som slåss i mej.

Jag är som en tickande bomb, säg nåt dumt och jag brister..

Säg något snällt och jag brister.

Fråga något om MEJ och jag brister.

Jag är en som har känslor utanpå ...

Finns otroligt många människor i min närhet som bryr sej mer än jag någonsin anat!

Jag tackar er ödmjukast!

Utan er hade jag gått under för längesedan, ni är dem som gett mej första hjälpen i en nära döden upplevelse.

Ni har gett mej syre i en tid då jag höll på att kvävas.

Satte igång mitt hjärta när det stod still i livet.

Jag kommer aldrig att kunna återgälda er alla!

:(

Många vet säkert inte ens om att de finns på min "lista" över livräddare!

<3

<3

<3

Känslor är starka saker...både positiva och negativa.

De kan rämma hela ens värld, de kan även rädda en dag..

Jag är nära bristningsgränsen nu...mkt nära...

Jag vet att jag ska kämpa men för vad nu... Hopplöst känns det.

11 dagar... hur blev det såhär...?

Sviken av en del men höjd till skyarna av andra..

Jag har bestämt mej för att bara omge mej av positiv energi.

Tack älskade vän för hjälpen idag men gräset m.m <3>

Toppen e du!!

natti

En vecka...

Har nu gått..
Tiden är konstig! Jag vet inte bättre hur jag kan förklara känslan...
Friheten känns skön..men oron och saknaden finns..
Det ÄR inte mitt fel och jag hoppas att en dag så ser du oxå d!
Du får hjälp nu och det är vad jag vill.. Så att en dag blir de en sund
bra relation till livet du får.. Vill att du ska få uppleva "normalt" liv en dag...

Jag fogar mej inte nu, anpassar mej inte längre, jag lever inte genom dej, eller ens för dej!
Jag har ett eget värde och är en egen person.. Jag är bra!

Har fantastiska människor omkring mej som alla ställer upp och som
jag känner att jag aldrig vill släppa!
Kunde inte gjort detta utan er...

Anna-Maria / Gustav= fantastiska vänner som finns där dygnet runt och bara villkorslöst ställer upp!
Jag kommer aldrig kunna återgälda allt ni gör för mej, genom att bara vara är ni super!
Jag måste ha saknat er i mitt liv innan!

Helena= min barndomsvän.. Du finns för mej alltid och för detta älskar jag dej!

Calle/Sara= ingen förstår situationen som Calle, Sara är den mest omtänksamma nyfunna vän jag stött på..
Fina vänner....

Uffe/Sara= dessa opartiska fina människor som ställer upp och stöttar på alla håll och kanter..


Anette /Tommy = underbart snälla och hjälpsamma människor...
Önskar att vi återupptagit detta för länge sedan... Tack för ert stöd!

Ginis= min vän som ser till att jag ler... Superkompis 

men när mörkret faller på.. Vem finns där bredvid mej då?

Ensam blir jag inte med alla fina människor i mitt liv, men ingen finns där
på natten och torkar mina tårar och bara håller om mej när det är tufft!!

Jag stärker mej så gott jag kan och blickar uppåt, en klok vän sa;
Hur kan man gråta när man tittar uppåt!

JMag = fin vän!!
H.C = tack... Trygg, varmt hjärta.
Fattas många nu men ta inte illa upp ni är inte bortglömda...
Men stödet denna vecka har dessa personer stått för...

Sussie/Jenky= omtänksamma som få.. Jag är oerhört tacksam att få vara er vän..
Ni är fantastiska!

Det finns massor av stöttande fantastiska och alldeles.... Alldeles undebar människor
i mitt liv nu...

Ser vi inte glada ut? Tänk att man kan dölja så mkt på insidan! För vi är just nu en väldigt sårad skara! Vi lever i ovisshet om vad som sker... ingen vill/orkar prata om det och alla ser glada ut.

Vi ÄR lyckliga...men kantas av mörka moln, dessa ska vi knuffa bort men det är jobbigt att genomgå,,,

Man klandrar sej och nu dyker ett dåligt samvete in i mitt liv, mår jättedåligt för att jag ser glad ut och ibland känner jag mej faktiskt glad! Då bromsar jag mej...kan ju inte vara glad nu?

Inte hela vägen in i hjärtat <3

Ouppklarat fast jag ville lösa allt på ett annat sätt! Trodde inte att de skulle bli såhär... känns inget vidare...inget bra alls! Men jag har försökt att förklara och de har inte fungerat... Nu brast det för oss...

Idag blev min stora tös 12...

kalasade trots att de saknades några av de nära.... Freddie <3>

Orkar inte...och kan inte i klartext beskriva vad som nu hänt men det är jobbigt! Jättetufft att bära...

Då har vi en fotbollshelg framför oss...totalt inget annat ryms i planeringen denna helg, det blir morgon-kväll lördag och söndag.

Men det är skoj, och jag älskar att se småkillarna utvecklas och deras glädje för fotbollen och framför allt för varann och laget.

Har haft en konstig vecka, stämningen hemma är så att man kan ta på den...JObbigt, deprimerande och framför allt frustrerande.. Men jag måste se framåt, det blir bra!!

Hade en tripp till malmö i tisdags där min framtid berättades för mej...

Mina barns framtid (lite) Jag håller de för mej själv och så får alla vara nyfikna och se vad framtiden har att erbjuda mej... hihi

Känner ni enstaka stackars bloggläsare att min syn känns lite mer hoppfull och positiv?

De går såklart i vågor men jag orkar inte gräva ner mej mer...(just nu)

Jag har underbara människor omkring mej som uppskattar mej och som gör mej glad!

Kände bara att jag inte uppdaterat på ett tag nu och nåt lite gladare än senaste tidens inlägg kunde vara på sin plats!

Nu ska jag stänga ner och lyssna på

Blixtrar & Dunder

och regnet som slår mot mitt sovrumsfönster, drömma mej bort från allt jobbigt.....

ZZZZZZZZzzzzzzzzzz

Text jag sjungit med i massa ggr ...

Men inte förren igår HÖRDE jag den.....
Den e ju skriven som om jag själv gjort den...

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I’ll be fine..

Ytterligare tid passerar....

Och det är så frustrerande!
Rädslan för min apati gör att de ständigt gnager i mej..
Konstant känsla av att vara beredd och att inte låta mej manipuleras
och hjärntvättas..
Jag försakar allt viktigt i väntan på livet... Och de kommer inte..
Jag MÅSTE strida, kämpa och slåss för att bli hörd och ändå hjälper det inte!
Jag orkar snart inte banka huvudet i väggen mer... Och om jag inte
orkar, vad händer då!?
Rädslan för svaret på den frågan gör att jag tvingar mej...
Tvingar mej att stå på benen och fightas!!!
Fast kraften sedan länge övergett mej.

Jag vill inte ha gett upp, och jag tänker ej göra d! Men nu fokuseras
mina tankar på att hålla ett slags lugn...samla kraft!
Men jag är inte ensam om att få paus och ladda!
Vi är två!
Frågan är...
Vinner någon denna kamp!?
Tror att hur de än slutar så har båda förlorat något...
Men fokus måste ändå ligga framåt! Bakåt kan inget ändras, måste vi båda inse!
De måste vi alla lära oss att leva med och att acceptera.
Men NÄR börjar man att må bra!?

Efter alla år, efter allt jag egentligen vet att du är kapabel att göra, så underskattar jag ändå dej.
Din misstänksamhet din vägran att tro att jag vill dej gott.
För dej ser allting annorlunda ut.

Mitt beslut är i din värld inte för att rädda mej och barnen, utan det är i din värld en följd av att jag måste träffat nån annan.
Problemet ( enligt dej) är att jag inte längre vill ha dej!
Mitt allvar i att inte längre acceptera, ser du som ett bevis på att min kärlek är slut.
Men steget jag tog för längesedan gjorde jag trots min kärlek till dej, hade jag bara slutat älska dej innan så hade allt varit så mycket enklare.

Sista gångerna du fick dina våldsutbrott blev jag inte längre ens rädd, kände bara förakt, genomskådade då någonstans den svaghet det innebär att ta till våld.
Kände mej kall, tom....

Min sorg däremot är och var bottenlös...

Ialla år har vi "tassat" omkring för att inte väcka din vrede. Vi har kämpat för att hålla den borta och hålla dej nöjd.
Inte ge dej en anledning att få dina utbrott.
Det har krävts all vår kraft och energi ( inser jag nu)

Men så av någon av alla dina "elakheter" du sa -så "klickade" det äntligen till i mej!
Det är jag som har låtit vardagen bli så...Jag har låtit det hända!!

Du har tagit min självkänsla och jag har bara låtit de ske.
Jag har inte ansett mej vara av samma värde som du..Jag har aldrig varit lika viktig! (?)

Då slår alla bieffekter till efter en sådan insikt;
känslan av oerhörd trötthet, lättnad, sorg, otroligt ledsen och känslan av misslyckande, samtidigt som jag försöker intala mej att jag ÄR stark.

Jag kan se tibax på alla våra år och inse att trots alla mina försök att få dej att förstå, så har jag sakta i mitt inre lämnat dej bit för bit varje gång du svikit och sårat mej..
Vi har varit "slut" länge....

Har försökt söka någon slags bekräftelse på att du inser, men bara fått kalla handen tibax.

Nu när du äntligen uttrycker alla de ord och känslor som jag sökt hos dej, så känner jag mej bara tom....

Orden har en enorm kraft när de används för att såra och trycka ner, men att höra mina ord (mina bedjanden) ur din mun känns bara tillgjort och oäkta!
Du vet så väl vad jag vill att du ska säga, och du säger det, men de når inte dina ögon, du har inte förstått..
Du säger orden och uttrycker förändring men nu hör jag inte dej mer....Det är inte trovärdigt!

Eller är det så att jag gett upp hoppet på människan?
På människans möjlighet att förändras.
Efter 10 år av Väntan/önskan/längtan/förhoppning om insikt och förändring, så borde det väl bara vara mänskligt av mej att ge upp hoppet!!?

Din insikt om mitt beslut förvids till ilska och sedan ömkan och tårar.
Du vill att JAG ska förstå DIN smärta!!
Att JAG ska inse att du älskar mej!
Att du inte vill mista mej!
Att JAG(?) inte ska ge upp så lätt efter 10 år, utan stanna och kämpa!!?

Du kanske har vaknat nu då...och insett och då ska jag inte bara "kasta" bort vår tid?!
Egentligen kan jag ju tycka att det låter inte riktigt klokt att du kan se de så!!
Samtidigt blir jag sårad, för jag förstår ju då att du har inte kommit till nån insikt!
Du förstår inte..
Du ser inte hur jag kämpat, stått ut och försökt att hålla ihop "oss"!!
Du har fått tusentals chanser.
Jag har offrat 10 av mina bästa år på dej.
Är inte det kärlek??

Jag är sårad av din totala brist på empati och förståelse, det är bara DIN ohälsa som är betydande i denna röran!

Att jag mår dåligt, det kan du inte förstå:
-"Jag väljer ju att lämna"

Så min rätt till att må dåligt är då förbrukad och om den existerar: självförvållad!!

Har då en vuxen människa förstått?!
När han t.o.m i dessa lägenlyckas att vända allt och se det som om det vore mitt fel!?

Min frustration är enorm, men jag måste nog släppa på känslan av att han ska förstå.
Det får inte vara så viktigt för mej med upprättelse i hans ögon, och förståelse, han kommer aldrig att ge mej det!!

Jag har ensam brottats och kämpat med mina inre känslor i flera år nu, jag har dessutom samtidigt varit tvungen att fungera/agera som vanligt.
Har genomgått seperationstångesten inom mej, och jag har sörjt "oss" i mitt inre.
Nu när jag genomgått vårt uppbrott psykiskt inser jag oxå att för mej är det du som valt!!

Du har lämnat mej...!!!
JAG är den som blivit sviken..
Så smärtan och sorgen är min oxå!!

I min värld har jag gettt allt, du har tagit allt och nu är jag slut!
Du har dödat mej ("oss") och jag är bara den som tar tag i det praktiska för att få det överstökat och klart!
Jag tar av mina resverkrafter för att orka.

Du kämpar emot och min frustration ökar...
Kan du verkligen inte se???

Oroar mej för att kärleken ändå ligger nära hatet!!
Vill inte bli en som hatar.....

Trots allt du utsatt mej och barnen för , vill jag gärna ändå (någongång) kunna se de glada stunder vi haft. Något var det ju som fick mej att stanna och kämpa i 10 år. Din charm som är otrolig, jag föll pladask för den redan första gången vi sågs.
Har älskat dej otroligt mycket, men de känslorna har bleknat i jämförelse med vad vi fått utstå!

Jag märkte aldrig när de försvann, insåg inte bara körde på och kämpade för "oss"!
Men plötsligt stannar man upp och känner efter......
och man hittar INGET!!!
Vilsen är ordet...
Vart tog de vägen...?
Då plötsligt insåg jag:

Du har tagit allt!!
Du har tömt mej!!
Dödat mina känslor!!!

Jag är bara TOM..........