Det är sanslöst...

Hur livet kan te sig som höga berg och djupa dalar. Jag önskar så innerligt att få vara på berget.. Och jag var nästan uppe och kände hur energierna i mig var på max och jag kunde klättrat mot himlen utan problem, jag snuddade vid molnen! Men en spark i ansiktet och jag släppte taget om toppen och föll handlöst mot den djupa dalen igen.. Där har jag nu legat orkeslös och bara gråtit för att jag aldrig får "ett break", nu börjar jag åtminstone resa mig upp, men när jag ser upp mot den höga topp jag vill vara på känner jag bara att jag blir helt matt! Jag har kämpat och försökt komma upp så många ggr och det verkar inte finnas plats för mig där uppe på toppen! HATAR när de heter: man skapar sin egen lycka! Visst, men jag hade inte möjligheten att hålla kvar för andra valde att sparka bort mig! Nu måste jag ta nya tag, se om jag orkar finna en annan väg upp till toppen! Svårt att se andra vägar när jag fått se att den jag gick var underbart vacker och den utsikten hade jag velat se resten av mitt liv, den toppen ville jag bli kvar på! Så just nu känner jag mig mörbultad och vill bara försöka läka lite innan jag börjar klättra igen... För här nere dör man inombords om man stannar..