Livets vägar äro krångliga..

Efter många år mellan hopp och förtvivlan, mellan gott och ont mellan sorg och glädje mellan höga berg och djupa dalar, så har jag gråtit,skrattat, gett upp, sett ljuset, förtvivlat kämpat, anat lättnad, hoppats på mirakel, trott på framtid, förlorat hoppet och apatiskt flutit med i livet.

Jag är trött på att anpassa mig, trött på att inte vara "rätt" för alla trots ansträngningar på att vara tillräcklig och någon som man uppskattar. 

Jag är trött på min egen missbedömning av människor generellt, för jag är (min bakgrund till trots) jäkligt naiv i min tro på människor. Jag tycker om människor och vill bli omtyckt för den jag är. Men har jag tappat bort mig i allt kämpande för att vara MIG. 

Jag lever konstant med känslan att inte duga och skulle jag någon liten stund känna att jag är lite lyckad så finns de definitivt människor som påminner mig om att så inte är fallet. 

Jag vet att man skapar sitt liv själv och att allt handlar om inställning och attityd. 

Jag gör förmodligen fel.. För hur jag än försöker se saker positivt så är det svårt. 

Jag är trött på att inte duga. 

Trött på att inte vara tillräcklig. 

Jag vill ju bara hitta rätt väg.. 

Med lagom hinder och lite nerförsbacke ibland.

Man blir matt när man konstant måste kliva över hinder på hinder i uppförsbacke och motvind.

Vill väl för mycket som jag inte kan få och sällan blir saker som man önskar/vill.