Jag ser mig själv som en omtänksam och godhjärtad medmänniska som vill att alla ska vara lyckliga, när jag då inte kan hjälpa de som jag bryr mig så mycket om att lyckas med detta så uppstår just FRUSTRATION.
Hur ska jag ge mod så att denna vän ska våga?
Hur ska jag få denna vän att inse att lyckan finns där om man bara våga stå upp och tillgodo se sig.
Jag är bakbunden i bakgrunden och stöttar på alla sätt jag kan, jag kommer finnas där i all evighet.
Men en vacker dag är lyckan dig förbi min vän, om du inte jagar ifatt den snart.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar