.........................TOM.................................................

Det första slaget kommer sällan i inledningen på förhållandet.

Ibland kan det ha gått flera år. Det börjar med misstänksamhet, svartsjuka, kontrollerande.

Vad talar hon med sina väninnor om? Varför dansade hon med den där mannen på festen? Varför talade hon så länge med sin manlige barndomskamrat hon träffade på gatan?

Ifrågasättandet kan ske i form av tystnad och kyla, eller verbalt.
Så tar hon första steget i att inskränka sitt livsrum.

Hon tackar nej när en annan man frågar om hon vill dansa när de är på fest. Trots att hon tycker om att dansa.

Men hon tycker att det är en liten uppoffring. Han mår ju dåligt av det. Och det är ju honom hon älskar. Han som ligger och håller om henne. Säger vackra saker till henne. Vågat öppna sig för henne, kanske för första gången någonsin inför en kvinna. Gråtit med henne.

Så hon tar första steget i att inskränka sitt livsrum. Det betyder ju så lite egentligen om hon säger nej till en dans.

Han blir alltmer kontrollerande. Han ifrågasätter varför hon kommer tio minuter senare hem från arbetet än vanligt. Han börjar hämta henne efter jobbet varje dag.

Han kontrollerar hennes mobiltelefon. Hon upptäcker att hon hela tiden måste förklara sig och försvara sig.

Hon talar allt mindre med sina släktingar. Han är ju så kritisk mot dem.

Hon känner hans underliggande aggressivitet. Han undrar vad hon säger till sina väninnor om deras förhållande.

Hon tackar nej till en fest med väninnorna. Det blir enklast så. Och ljuger om anledningen för väninnorna.

Så småningom blir hon alltmer isolerad. När hon någon gång talar med sin mor, sina syskon, eller någon väninna, ägnas allt mer tid åt att försvara sin man mot deras angrepp på honom. Om de överhuvudtaget har förstått vad som händer.

Han nedvärderar henne, talar föraktfullt till henne och talar om hur oduglig hon är.

Hennes isolering gör att hon har svårt att hålla kritiken ifrån sig. Hon införlivar hans sätt att se på henne i sitt eget sätt att se på sig själv.

Hennes anhöriga och väninnor ifrågasätter alltmer relationen. Men hon försvarar honom och ser till de positiva stunder de också har. När han är varm, omtänksam och de är nära varandra.

När första slaget kommer sker det inte som en blixt från klar himmel. Det har varit en process innan.

En process där kvinnan, som från början oftast har varit stark och inte psykiskt avvikande, har börjat att brytas ner. Hennes självkänsla har försvunnit, hon har känt hans aggressivitet och hållit igen sina egna behov.

Hade han slagit henne från första början de träffades hade hon med stor säkerhet då lämnat honom. Men han har brutit ner hennes självkänsla successivt.
Efter misshandelstillfällena försonas de. Han tröstar henne. De håller om varandra.

Det skall aldrig hända igen.

Han klarar sig inte utan henne, säger han. Och hon tänker på hur svårt han har haft det i livet och hur han behöver henne.

De åker på semester tillsammans.

De är lyckligare och har det bättre än någonsin förut. Ändå sitter det hon varit utsatt för kvar i henne.
Hon fortsätter att skydda honom inför omgivningen.

Hon bagatelliserar misshandeln och vill inte stå för polisanmälningar hon gjort när grannarna ringt efter polisen. Angrepp på honom blir också angrepp på henne som väljer att stanna kvar i förhållandet.

Hon införlivar även hans argument i sig. Hon kan faktiskt vara väldigt provokativ. Hon hade ett delansvar i misshandeln. Och han har ju aldrig slagit barnen.

Det kanske t o m har hänt att hon har provocerat fram misshandeln. Hon vet att det brukar vara lugnt tiden efter ett misshandelstillfälle. Så slår han mig idag hinner blåmärkena försvinna till om 14 dagar när jag skall hålla det där föredraget på jobbet.

Han växlar mellan värme och aggressivitet. Och växlingarna kan gå sekundsnabbt. Det skapar förvirring i henne. Omgivningen kan ha svårt att förstå varför hon är så tyst och tråkig på bjudningen med en så charmerande man.

Han kan då ha misshandlat henne strax innan gästerna anlänt.
Våldet ökar.

Det blir tätare mellan misshandelstillfällena och våldet blir kraftigare. Han säger efter våldstillfällena att hon får honom att tappa kontrollen över sig. Hon försöker ändra på sig. Han kanske har rätt. Och det har ju hänt att även hon slagit på honom och kastat saker.

Han säger att hon är en dålig mor.

Och hon har varit i kontakt med psykiatrin också när hon mått som sämst. Hur skulle hon klara sig utan honom? säger han. Hon undrar själv hur hon skulle klara sig.

Men den största anledningen till att hon inte lämnar honom är nu rädslan för att våldet då skulle öka än mer.

Han säger att han tappar kontrollen när han slår. Men han kan rulla ner persiennerna innan misshandeln startar för att inte grannarna skall se. Han kan undvika att slå på kroppsdelar där blåmärkena syns. Han slår inte ihjäl henne. Han slår med kontroll.

När slutligen konsekvenserna blir för stora, ofta för barnen, och kvinnan fått hjälp och stöd och kraft att bryta sig loss, kan mannen börja förfölja henne. Han skall ta livet av sig. Står utanför hennes port. Hotar henne. Sprider rykten om henne.

En del sant – har man levt samman många år med någon finns det saker att berätta – och en del osanning, överdrifter och vantolkningar. Kvinnan upptäcker att hon kan förebygga hot ibland om hon förekommer honom och ringer först till honom.

Ibland när hon inte hört något från honom på flera dygn kan skräcken bli för stor. Vad kommer att hända? Hon kan då ringa honom för att förekomma det hon räds skall hända. Dessa kontakter kan senare vändas emot kvinnan i en eventuell rättegång.




”Den kvinna som blir slagen på första träffen går oftast, och dessutom ringer hon kanhända runt till hela bekantskapskretsen och meddelar vilken idiot den där mannen som slog henne var. Den kvinna som lever mitt i misshandeln, och som blir slagen av en man som hon älskar/har älskat, går däremot inte och hon lägger skulden på sig själv för den misshandel hon utsätts för. Kvinnojourerna ger ofta rådet att kvinnor skall gå vid första slaget och det rådet står man fast vid. Även om man är medveten om att det inte är enkelt. Verkligheten är sån att när första slaget kommer är misshandelsprocessen redan långt fortskriden. Sakta men säkert begränsas kvinnas livsrum, mer och mer krymper hennes utrymme, både för yttre aktiviteter och inre självkänsla. /…/ Rådet till kvinnor att de ska gå vid första slaget borde kanske därför bytas ut mot ett råd att gå första gången han försöker begränsa hennes livsrum. När man fört resonemanget så långt känner många kvinnor att om de skulle ha följt det rådet så skulle de inte haft några relationer!”