Några få utvalda känslor som slåss inom mej...
•Förtvivlan, jag stångas och fightas och så plötsligt åker jag tibax till ruta ett, har lika lång väg igen att kämpa på..
•Hopplöshet, jag ser att inget jag gör hjälper, jag måste ändå börja om och kämpa för att må bra!
•Ilska, är fruktansvärt arg inombords nu när jag ser klart hur mycket denna fruktansvärt elaka människa skadat oss ( mej o barnen) för lång tid i framtiden....
•Sorg, sörjer att jag låtit mina barn leva så länge i helvetet.. Att jag försakat så mycket för att försöka få det bra.. Sorg över hur mycket av mej som gått förlorat under alla år...
•Besvikelse, att man förlitat sej på att de goda alltid segrar... Så är det tydligen inte i verkligheten, har ju iof fått uppleva den hårda sanningen att inget är som i sagorna, men att de onda blir de vinnande ur striden hade jag inte trott...
Men en fin vän skrev till mej idag:
"det är han som är förloraren, han har blivit av med en av världens goaste tös!"
(tack Ginis)
Sant, iallafall att han förlorat mej!! Och om det var de han inte ville så är det ju förlust...
Men har man verkligen känslor överhuvudtaget när man helt kallhjörtat kan ödelägga
en hel familjs liv?!
För all framtid förstört vår uppfattning på hur kärlek och familjeliv...
Kommer vi någonsin att kunna fungera igen...?
Är så trött på alla strider...
Försöker och försöker och kommer ingenvart...
Tar 2 steg fram och kastas genast 4 steg bak och hur länge orkar man i motvind...?
HJÄLP!!!!!
Kära Carola. Du kan inte vrida tillbaka klockan hur mycket du än vill. Jag förstår dina känslor men det är det förflutna, du måste blicka framåt. Det enda förflutna du ska se tillbaka på är de goda stunderna. Kramar från Carola
SvaraRadera