Har spenderat första helgen hemma ensam med barnen, (har varit med vänner och/eller partajat d andra helgerna)
och röjt och gjort vid trädgården totalt!
Det är terapi att bara vara ensam och slita så att man tror att man ska gå itu!
Jag känner dessutom att jag kan, jag klarar så mycket mer än vad jag själv tror!
Det är en sorts frihetskänsla i det!
Jag tror på ljuset i slutändan...tror återigen på livet! Frågan är bara hur länge till?
Jag har skuldkänslor för att jag ibland känner mej ok! Dåligt samvete för att jag emellanåt njuter av livet!
Önskar såklart ett annorlunda sätt men det är inget jag kan påverka...
Vi väljer alla våra livsöden och nu har jag beslutat att ha ett bra liv att se tibax på en dag!
Just nu känner jag mej övertygad om att det blir bra....
Imorgon kan känslan vara totalt motsats..*hoppas inte*
God natt och kram på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar