Efter alla år, efter allt jag egentligen vet att du är kapabel att göra, så underskattar jag ändå dej.Din misstänksamhet din vägran att tro att jag vill dej gott.
För dej ser allting annorlunda ut.
Mitt beslut är i din värld inte för att rädda mej och barnen, utan det är i din värld en följd av att jag måste träffat nån annan.
Problemet ( enligt dej) är att jag inte längre vill ha dej!
Mitt allvar i att inte längre acceptera, ser du som ett bevis på att min kärlek är slut.
Men steget jag tog för längesedan gjorde jag trots min kärlek till dej, hade jag bara slutat älska dej innan så hade allt varit så mycket enklare.
Sista gångerna du fick dina våldsutbrott blev jag inte längre ens rädd, kände bara förakt, genomskådade då någonstans den svaghet det innebär att ta till våld.
Kände mej kall, tom....
Min sorg däremot är och var bottenlös...
Ialla år har vi "tassat" omkring för att inte väcka din vrede. Vi har kämpat för att hålla den borta och hålla dej nöjd.
Inte ge dej en anledning att få dina utbrott.
Det har krävts all vår kraft och energi ( inser jag nu)
Men så av någon av alla dina "elakheter" du sa -så "klickade" det äntligen till i mej!
Det är jag som har låtit vardagen bli så...Jag har låtit det hända!!
Du har tagit min självkänsla och jag har bara låtit de ske.
Jag har inte ansett mej vara av samma värde som du..Jag har aldrig varit lika viktig! (?)
Då slår alla bieffekter till efter en sådan insikt;
känslan av oerhörd trötthet, lättnad, sorg, otroligt ledsen och känslan av misslyckande, samtidigt som jag försöker intala mej att jag ÄR stark.
Jag kan se tibax på alla våra år och inse att trots alla mina försök att få dej att förstå, så har jag sakta i mitt inre lämnat dej bit för bit varje gång du svikit och sårat mej..
Vi har varit "slut" länge....
Har försökt söka någon slags bekräftelse på att du inser, men bara fått kalla handen tibax.
Nu när du äntligen uttrycker alla de ord och känslor som jag sökt hos dej, så känner jag mej bara tom....
Orden har en enorm kraft när de används för att såra och trycka ner, men att höra mina ord (mina bedjanden) ur din mun känns bara tillgjort och oäkta!
Du vet så väl vad jag vill att du ska säga, och du säger det, men de når inte dina ögon, du har inte förstått..
Du säger orden och uttrycker förändring men nu hör jag inte dej mer....Det är inte trovärdigt!
Eller är det så att jag gett upp hoppet på människan?
På människans möjlighet att förändras.
Efter 10 år av Väntan/önskan/längtan/förhoppning om insikt och förändring, så borde det väl bara vara mänskligt av mej att ge upp hoppet!!?
Din insikt om mitt beslut förvids till ilska och sedan ömkan och tårar.
Du vill att JAG ska förstå DIN smärta!!
Att JAG ska inse att du älskar mej!
Att du inte vill mista mej!
Att JAG(?) inte ska ge upp så lätt efter 10 år, utan stanna och kämpa!!?
Du kanske har vaknat nu då...och insett och då ska jag inte bara "kasta" bort vår tid?!
Egentligen kan jag ju tycka att det låter inte riktigt klokt att du kan se de så!!
Samtidigt blir jag sårad, för jag förstår ju då att du har inte kommit till nån insikt!
Du förstår inte..
Du ser inte hur jag kämpat, stått ut och försökt att hålla ihop "oss"!!
Du har fått tusentals chanser.
Jag har offrat 10 av mina bästa år på dej.
Är inte det kärlek??
Jag är sårad av din totala brist på empati och förståelse, det är bara DIN ohälsa som är betydande i denna röran!
Att jag mår dåligt, det kan du inte förstå:
-"Jag väljer ju att lämna"
Så min rätt till att må dåligt är då förbrukad och om den existerar: självförvållad!!
Har då en vuxen människa förstått?!
När han t.o.m i dessa lägenlyckas att vända allt och se det som om det vore mitt fel!?
Min frustration är enorm, men jag måste nog släppa på känslan av att han ska förstå.
Det får inte vara så viktigt för mej med upprättelse i hans ögon, och förståelse, han kommer aldrig att ge mej det!!
Jag har ensam brottats och kämpat med mina inre känslor i flera år nu, jag har dessutom samtidigt varit tvungen att fungera/agera som vanligt.
Har genomgått seperationstångesten inom mej, och jag har sörjt "oss" i mitt inre.
Nu när jag genomgått vårt uppbrott psykiskt inser jag oxå att för mej är det du som valt!!
Du har lämnat mej...!!!
JAG är den som blivit sviken..
Så smärtan och sorgen är min oxå!!
I min värld har jag gettt allt, du har tagit allt och nu är jag slut!
Du har dödat mej ("oss") och jag är bara den som tar tag i det praktiska för att få det överstökat och klart!
Jag tar av mina resverkrafter för att orka.
Du kämpar emot och min frustration ökar...
Kan du verkligen inte se???
Oroar mej för att kärleken ändå ligger nära hatet!!
Vill inte bli en som hatar.....
Trots allt du utsatt mej och barnen för , vill jag gärna ändå (någongång) kunna se de glada stunder vi haft. Något var det ju som fick mej att stanna och kämpa i 10 år. Din charm som är otrolig, jag föll pladask för den redan första gången vi sågs.
Har älskat dej otroligt mycket, men de känslorna har bleknat i jämförelse med vad vi fått utstå!
Jag märkte aldrig när de försvann, insåg inte bara körde på och kämpade för "oss"!
Men plötsligt stannar man upp och känner efter......
och man hittar INGET!!!
Vilsen är ordet...
Vart tog de vägen...?
Då plötsligt insåg jag:
Du har tagit allt!!
Du har tömt mej!!
Dödat mina känslor!!!
Jag är bara TOM..........
