Carolas tankar...

Sitter just nu i skogen och tittar på naturen som vaknar upp efter solens nedgång.
Harar och rådjur skuttar omkring och bekymras inte av mej..
Jag sitter och funderar över livet...
Borde det vara såhär?
Jag vet inte vad som sker med mej, jag är frustrerad över att
inte veta och inte kunna skynda på framtidens
framfart i mitt liv!!

Finns det en mening verkligen med allt?
Har jag verkligen blivit stärkt av all ondska i mitt liv?
Alla orättvisor?
Har det verkligen hjälpt mej?

Är jag gnällig? ÄR det mej det är fel på?
Ska jag vara tacksam över livet...? Ja säkert men just nu är det svårt att se det!
Jag kommer alldeles säkert att göra såsmåningom,
men de känns så svart nu..

Vet inte vilket som är regn och vilket som är tårar...
Kan inte längre skilja på ljus och mörker....
Tror jag är på väg in i nån dvala där jag kanske
snart ger upp!!
Hur mycket orkar man... Jag har kanske aldrig
nåt gränsen, men har nog heller aldrig varit så nära den förr!
Det har byggts på mer och mer under årens gång..

Sen den enorma förlusten av min älskade bror...
Tog så hårt på mej...
Det blev så mycket som skulle gömmas undan i mej...
De fanns redan en hel del men Freddies kamp tog musten ur mej!!
Och vi gick förlorande ur den... Jag höll skenet uppe länge
och jag stärkte mej på ytan..
Jag var tvungen alla var ju ledsna, jag fick ta tag i det och finnas där..

Men vetskapen om att själv falla fanns där...
Men tänkte bara vänta tills alla var stärkta nog att fånga mej i mitt fall!
Men tiden är kommen, jag rasar, faller handlöst,
och ser att ingen ens finns där för att fånga mej!

Inte ens finns någon och ser mitt fall...
De blundar!!!
Jag faller ensam.. Rakt ner i avgrunden...
Det är mörkt och kallt och jag saknar någon...
Hittar ett stöd på vägen upp... Då öppnar en av dem
ögonen och tar bort stödet...
Bara av ren jäkelskap, så faller till botten igen...
Hade ju inte kommit så långt ändå...

Har vissa stöd på vägen som ingen av den blundande
skaran ser...
Jag tar sats och bit för bit ska jag komma tibax!
Men hatar att de blundar!!
Hatar att de ändå påpekar att de mår dåligt, att de vill att jag ska
stötta från avgrunden... Och till viss del gör jag så gott jag kan!

Men har hittat en avsats nu på väg upp och ligger här nu..
Funderar på att vänta...
Se om någon kommer ner och drar upp mej...
Orkar snart inte...
Men hur länge ska jag vänta!?

Innerst inne vet jag att ska jag upp så e jag ensam..
De som blundar applidetsr inte när jag e uppe..
De puttar ner mej eller vänder ryggen till!!

Jag måste ta mej upp och vända dem ryggen,
så jag inte blir mer sårad av deras brist på omtanke
och kärlek..
För den borde finnas...
Mycket som borde...

*suck*

jag är inte stark, orkar inte lyfta mej än...
Väntar.....
........…………………………….…
men ingen kommer,
måste resa mej upp och börja klättra!

Måste måste måste
Tack till mina osynliga klippor!!
Några värda att nämna;
Jimmy B (lillebror som ställer upp 100% på sina syskonbarn)

Anna B (lillasyster som Ska ge mej ett syskonbarn att se fram emot , klok syster)

Micke B (lillebror ...med hopp om att få hem brorsonen)
Anna-Maria P ( Vilken underbar vän)
Gina (Vilken underbar vän)
Jeanette o Ola (Vilka underbarà vänner)
Sara S (klippa på jobb)
Johanna R (bästa chefen man kan ha)
KICKS (världens mest givande arbetsplats)
Helena O (min äldsta vän, oerhört betydelsefull för mej)
Åsa B (så klok Styvmor till Flis)
Emelie L (vilken tjej denna brud växte upp till att bli; klok som få)
Andreas E (Felicias pappa, en fin människa)
Sussi Å (en urgo' vän som finns där)
Jenky Å (peppar och uppmuntrar med ord)
Annette o Tommy T (visade sej vara otroligt Goa vänner)
HKFF (får mej att engagera mej och tänka på annat)
LL Dance Studio (har gett mej styrka och kraft och massa nya vänner)

och många många fler med sina fina och peppande ord!!