Carolas tankar...

Jag känner hopplösheten som sakta kryper på...
Är så rädd för den...
Vill inte bli ett offer för uppgivenhetens kraft!
Vill verkligen ha orken att ta mej vidare, att försöka ta mej till den plats jag så länge nu drömt om....

Där trygghet och ro och lyckan bor, där man är tom på tyngande/konstant nervositet, där man slipper att tassa omkring försiktigt för att inte råka trampa fel och göra nån upprörd...
Där det är OK att fela,
där man kan prata ut om saker om det är problem,
där inga vansinniga plötsliga utbrott existerar som man inte förstår varför eller varifrån dessa kom,
men som man ändå ber om förlåtelse för...
Eftersom det måste vara något man gjort fel, även om man inte vet vad man ber om ursäkt för..

Inte vara på sin vakt hela tiden för att man bör/förväntas göra/säga/agera på särskilt vis...
Fast man inte får det uttalat så ska man bara vara tankeläsare och man ska veta att i samma situation så kan förutsättningarna från tillfälle till tillfälle ändras...
Man kan INTE göra rätt hur gärna man än vill... och nästan så att ju mer rätt man vill dessto mer fel blir det.

Man får ideligen veta sina brister och vad man inte kan...
(och det innefattar det mesta)
Aldrig någonsin en komplimang som man kan leva på...

Man är usel förälder, som inte " tar sitt ansvar" om man nu har ett jobb/kurs eller dyl som oxå skall skötas...
Gud nåde om man bara skulle vilja ha egentid och umgås med de få vänner man har kvar...

Skulle man mot förmodan någon gång ta upp en disskution blir man bara bemöt med skepsis och förnekande och hånande kommentatrer såsom:
"Du är sjuk i huet"
"Har jag aldrig sagt"
"sök hjälp om du mår dåligt"
"du är inte min mamma"
"har inte älskat dej på de senaste åren"
"Stick om det inte passar"
"du bara fettar dej på soffan"
"hon (dottern) kan flytta, du daltar bara inte konstigt hon blir skadad i huet "

Bara kastar tillbaka problemen och försöker att få en att bara känna sej osäker på om man kanske är tokig!?
Var det mitt fel ändå?
Kanske man bara är känslig?
Borde ju inte startat ett bråk nu när det var lugnt!
Hur tänkte jag där?
Jag ÄR dum?!

Han var ju go och snäll och de var lugnt, då måste jag starta detta...!! *suck*


Fy fan vad fel på det man är när dessa tankar kommer...Jag har ALL rätt att ifrågasätta om jag blir orättvist behandlad!!
Jag SKA INTE behöva acceptera tilltal såsom glåpord eller nedvärderande kommentarer.
Jag ska ABSOLUT inte ta att dottern får komma ikläm i ett bråk!

JAG ÄR VAKEN!!!!
Jag ÄR på min vakt konstant nu för att inte hamna tibax i "hjärntvätt"-stadiet där man är förtryckt och svag, och inget värd.

Men jisses vad det är tröttande att hela tiden stålsätta sej och inte känna något....
Man flyr för att få andas och vara....slappna av lite så man orkar ta sej hem igen sen...
Jag KAN inte ha det så....VILL inte ha det så......SKA inte ha det så....

No matter what you say,

I´m gonna go my own way,

I´m gonna find peace and comfort,

in a place where the is no´n of your sort....

(av Carola Olm 2010-07-18)

Jag kommer att vara svag, sårad , ledsen och frustrerad en lång tid över allt...

Men jag TROR på en framtid av lycka och trygghet...(måste göra det)