Det är så jag känner just nu...
Varför är jag inte på jobb åtminstone 7-8 timmar
av dygnet!!?
Vad i helskotta ska jag sitta hemma och känna mej
kvävd för!!?
Jag känner att mina åsikter och tankar och min
vilja spelar noll roll!!
Jag har inte rätt att tycka/vilja nåt som skulle
kunna gynna mej, som skulle kunna ge mej
luft/ro....
Jag är FÖR medveten om verkligheten för mitt eget
bästa!!
Tänk om jag varit fortsatt naiv och blåögd!! Då vore
det för stunden så himla mycket lättare...
Men jag måste ha ett rent jävla känslomässigt helvete
tydligen... Förmodligen för att jag sen ska känna hur
bra det blir....kanske just för att inte vekna och dra
tibax beslut och fastna i dåtid!
Jag vill framåt!!!
Är bestämd!! Tänker inte backa!!
Ledsen att jag sårar ,men vem funderade på
hur sårad jag blivit under lång tid!?
Jag måste andas,.,!!!!!
Måste få luft!!!!
Jag har avvägt och planerat/funderat och bearbetat i
flera år och nu är jag klar över vilken verklighet JAG
vill leva i!!!
MIN verklighet rimmar inte med hur jag haft d!!
Jag måste bryta mej loss och jag måste höra det nu...
Jag har kraft/ork kvar än... Lite iallafall...
Jag VILL tro på människan, och dess förmåga
att förändras .. Men verkligheten jag befunnit mej i
under lång tid har påvisat annat gång på gång...
Jag vägrar att lita på att man ändras... Jag orkar inte lägga tid på att vänta
längre heller...
Jag har blivit blåst, HÅRT!!
Jag måste se till mitt välbefinnande... Har nog mentalt
gått för länge sen... Carola har bara fysiskt funnits där,
mentalt och själsligt har jag haft en jobbig period som jag snart ser slutet på!
Jag är klar... Nu finns jag med både fysiskt och själsligt/mentalt
och det gör ont!!
Det svider... Men jag har stålsatt mej, och jag släpper inte
kontrollen över mitt öde igen...
Jag bestämmer hur jag vill leva!!
Och jag bestämmer ; LYCKLIG ändå in i benmärgen..
Inte bara lite på utan!!
Vill ha ett hjärtligt skratt där ögonen oxå skrattar,
där jag känner hur det bubblar av lycka och glädje, inte hur det tynger dom cement
på insidan och man kvävs, men döljer det för att
skratta tillgjort och oäkta!!
Mina ögon ska visa min lugna fridfulla lyckliga insida
för omvärlden som vill se...
Tänk att mitt öde var en hård läxa gör att uppskatta
de självklara i livet... Hälsa och lycka!!
Jag skapar det nu... Ska skapa det nu....
Tiden är inne... Ledsen.... Men det gamla är borta!!
Det finns inte längre... Jag är vidare redan och kan ej vända om!
Jag vågar inte ens tjuvkika bakåt än, med risken att snubbla över något!!
Jag går framåt med skygglappar!!!
Sorry.... Fast jag inte tittar bak så ser jag....
Så vet jag... Men orkar/kan inte låta mej känna din smärta och sorg!!
Du kände aldrig min!!
Håll ut! Förhoppningvis blir det lättare med tiden. Även om du själv inte ser det så är du stark och en fin mamma! Jag vet inte exakt vad som hänt men jag tror innerligt att detta är det absolut rätta och att det finns många där ute som inte är starka nog eller vågar ta sig igenom och ut. Någon som kanske ser dig och tänker att vågar hon så vågar jag. Önskar dig och dina barn all lycka i världen.
SvaraRadera